”Bilden av hur chefer är har formats av män”

En gång jobbade jag på ett ställe som hade två chefer, på samma nivå, där båda var delägare.

Att de var män och chefer var de enda två gemensamma nämnarna.

De kunde inte ha varit mer olika i sina personligheter och sitt ledarskap.

Den ena var den sortens chef som direkt vände sig om och tittade på klockan, när han kom in i köket då det var rast.

Någonting som inte direkt spred en behaglig känsla i rummet.

Han var nog inte medveten om det själv, men det var alla andra.

Han bedrev en verksamhet där raster följde med som ett nödvändigt ont, och ville bara försäkra sig om att potentiell förtjänst inte fikades bort.

Men han var i alla fall rätt konsekvent i sitt sätt att vara obekvämt osocial.

Den andra, som nog helst ville se sig själv som en i gänget och inte som en chef, var otroligt social.

Han svävade ofta iväg i långa historier från olika årtionden, som inte alltför sällan varade längre än rasterna.

Men han kunde istället när som helst skälla ut någon efter noter, för någon bagatell, bara för att han själv råkade vara på dåligt humör och egentligen var arg på någonting annat.

Ingen av dem var en särskilt bra chef, men jag skulle skratta om någon påstod att det berodde på att de var män.

Jag har inte haft så många chefer, i traditionell mening, eftersom jag har frilansat ganska mycket, men på projektbasis har det varit fler.

Hur det har fungerat har berott på egenskaper och personligheter, inte på kön.

Jag blir lite trött på undersökningar som ska komma fram till om det är kvinnor eller män som är de bästa cheferna.

Frågeställningen blir så skev.

Istället borde man rikta in sig på vilka personligheter och egenskaper som gör en bra chef.

Bilden av hur chefer är och ska vara har ju framförallt formats av män, så hur skulle män och kvinnor då kunna tävla på lika villkor?

Innan den bilden är utsuddad kan kvinnor inte vinna.

För det är ju fullt logiskt, att om en kvinna tävlar om att vara en bra manlig chef, kommer hon att lyckas sämre än en man.