”Farmor är en feeder”

Åsa Erlandson om mor- och farföräldrar som trugar på barn onyttigheter

RELATIONER

Frisörskan sänkte rösten, gav mig en förtrolig min och avslöjade: ”Jag ger honom sockerkaka när föräldrarna inte ser.” Jag satt i hennes frisörstol och hade lyssnat till en halvtimmes föreläsning om dagens mammor och pappor och hur fåniga de är med alla sina regler: ”Spädbarn får varken socker eller salt nu för tiden”. Men hon, farmor Berit, hade kommit på en lösning. Hon ger sitt åtta månader gamla barnbarn kakor och godis i smyg. ”Det tycker jag att jag kan unna honom!”
Den där attityden från mormor och farmor är inte helt ovanlig. En kompis suckar över att köket alltid badar i pizzakartonger och rester av semlor när hennes föräldrar har varit barnvakter, trots att hon lagat kycklinggryta till dem allihop som bara var att värma i mikron.
För: ”Vi kan väl få unna dem lite gott!”
Nä. Det tycker inte jag.
För det här är inte ett inlägg i sockerdebatten, en rigid inlaga mot ”den vita döden” (som jag för övrigt inte alls tror att det är). Utan en stilla protest mot vem som tar sig rätten att bestämma vad som ska gälla i en familj. Det är ju inte av omtanke om barnbarnen som mormor/farmor/morfar/farfar envisas med att trycka in godis, bakelser och pizza i ungarna så fort de får chansen. Det är av omtanke om sig själva – eftersom det är ett enkelt och idiotsäkert sätt att bli populär.

Så snälla Berit: Var en farmor, inte en feeder!
Spelar det någon roll? Är det något att uppröras över om fyraåringen och farfar går loss på en förpackning engelsk konfekt någon gång då och då? Ja, om man har lagt tid och kraft på att förklara varför det är viktigt att äta bra mat och att godis är något som man äter på lördagar. När det gäller de allra minsta, spädbarnen, blir det dessutom rent taskigt att sticka åt honom/henne en munsbit av något som är en ny och helt fantastisk smaksensation (sockerkakan) och sedan ta undan kakfatet när fyrverkeriet i munnen precis har börjat. Klart ungen blir förtvivlad.
Barnbarn är livets efterrätt. Låt dem få vara det – inte deras kosthållning.