”Jag vill se Ulf Elfving prata löss!”

När det var som värst fick jag sitta i bara mässingen på ett stort, vitt pappersark under en strålkastare. Sedan gick fem vita läkarrockar tyst runt mig varv efter varv och såg bekymrade ut. Det enda som hördes var någon som harklade sig.

Scenen var lika bisarr som den låter och kulmen på fem veckors lidande
för när läkare efter läkare inte lyckades förklara varför det kliade över hela kroppen på mig fick jag komma på hudspecialisternas veckomöte. Där undersöktes jag nu som en häst på en hästmarknad och fick till slut min dom: L som i Löss. L som i Lubbe Nordström och L som i Lort-Sverige. Jag ville bara rusa hem och tokduscha. Byta skinn. Aldrig har jag känt mig så smutsig för då visste jag ingenting om löss. Bara att det var äckligt.

Det var dock inte huvudlöss som höll mig vaken med klåda på nätterna, utan vägglöss. De följde med i resväskan från ett hotell i Estland och så fort jag nämnde det, Estland, såg omgivningen lättad ut. Ett billigt hotell i baltstaterna, jojo, det vet man ju hur de är. Men vägglöss och huvudlöss har det gemensamt att de inte bryr sig som socialgrupper, de finns överallt! Samma vecka som jag satt på det där pappersarket på sjukhuset drabbades även min kompis av vägglöss. Han hade varit på ett femstjärnigt hotell i London.

Huvudlöss sprids när barn leker tätt ihop eller sitter nära en vuxen
vid sagostunden som förvandlas till en lusbro när lössen vandrar från
det ena barnet över till det andra.
Barn som har huvudlöss är alltså inte smutsiga – de har lekt!

Lusexperten Johan Lindh på Smittskyddsinstitutet är förresten rolig när han förklarar hur det ligger till. Eller så tyckte han kanske att jag var lite för enträgen med mina följdfrågor. Jag intervjuade honom härom året när jag skrev en bok om myter kring barn och föräldrar och frågade bland annat om det är sant att huvudlöss smittar via mössor.
Så här svarade han:
”Om jag spetsar till det – och jag menar verkligen spetsar till det – kan man ju säga att om jag har väldigt många löss så skulle det kunna finnas en risk att någon av dem ramlar ner på en smörgås som jag håller på att äta. Om min treåring ser det kan han nappa tag i smörgåsen och få för sig att lägga smörgåsen som en hatt på sitt eget huvud. Vilket treåringar mycket väl kan tycka är en bra idé. Då kan lusen rent teoretiskt vandra över från smörgåsen till min treåring. Men: ska vi då varna föräldrar från att ge sina barn smörgåsar eftersom de kan bli smittade av löss?”

Givetvis inte. På samma sätt som vi inte ska mörka huvudlöss av rädsla
för att någon ska tycka att vi är smutsiga.

Så jag har en idé: Kändisar spelar en viktig roll när det gäller att normalisera tabubelagda områden. Är det inte dags att komma ut med sina löss? Jag ser framför mig att exempelvis Ulf Elfving, Lars Adaktusson, Artur Ringart, Elisabet Höglund eller någon annan sönderintervjuad person med imponerande hårsvall berättar något nytt:
Min värsta lushistoria.