”Det finns ingen bytesrätt på barn”
Åsa Erlandson om ärftliga sjukdomar och ett sjukt språkbruk
Självklart önskar sig alla föräldrar
friska barn. Självklart är det en sorg när det inte blir så.
Samtidigt finns det ingen bytesrätt på barn. I går var jag nog
inte ensam om att studsa till i tevesoffan under nyhetsinslaget med barn
som ärvt en ovanlig sjukdom.
Barnen hade det gemensamt att de
kommit till världen med hjälp av en anonym spermadonator som bar
på en ärftlig sjukdom. Några barn föddes friska, några föddes
med sjukdomen. Den första skandalen är att spermabanken inte
gick ut med information så fort de fick veta. Den andra skandalen
är att barnen nu omnämns som om de vore en defekt vara: ”Hade
jag vetat skulle jag nog valt att skaffa barn på nåt annat sätt.”
I bakgrunden lekte barnen.
En mamma sitter där i teverutan
och slår fast att spermabanken har ett ansvar för att ”varan
är felfri”. Det hjälper föga att hon försöker mildra formuleringen genom att vifta med pek– och långfingrarna i
luften när hon säger ”varan”, jag mår redan illa.
Varan!
Är det det vi pratar om? En tingest som man kan vara mer
eller
mindre nöjd med vid leverans.
Förstå mig rätt.
Ingen önskar sig symtom som exempelvis huvudvärk knutor, risk
för elakartade sjukdomar och inlärningssvårigheter. Varken som
förälder eller för barnets egen skull. Men om nu barnet får någon
slags sjukdom eller funktionshinder – oavsett anledning, oavsett om
det hade gått att förhindra – har det samma integritet, samma
rätt att behandlas med respekt och älskas villkorslöst som alla
andra. Att det ens ska behövas sägas.
Man kan bara hoppas
att barnen själva inte kommer att få se samma
program som jag
såg när de vuxit upp.