”Dagis är heaven and hell”

Åsa Erlandson: Varför är det ingen självklarhet att alla barn ska ha det bra?

RELATIONER

Höstterminen är igång och tusentals småttingar har tagit sina första vingliga steg ut i vida världen: Dagis. Hur känns det? Studsar lilla Elvira glatt in i hallen, eller börjar hon gråta? Har hon kanske stängt av, för att stå ut? Jag undrar eftersom det är så stor spännvidd på våra dagis. Det är ett av vår tids största misslyckanden att inte alla barn har det bra. Att det inte är självklart.
Som nybörjare i dagisvärlden gjorde vi samma misstag som alla andra: gick på visningar och frågade om ekologisk mat och temadagar om fåglar. Enkla frågor, enkla svar. Nu har det gått några år och vi har förvandlats till de pålästa, jobbiga föräldrarna som alla stirrar på när vi räcker upp handen. Nu frågar vi nämligen om det som förskolevärlden borde handla om: Hur gör ni för att alla barn ska bli en del av gruppen? Hur jobbar ni för att barnen ska lära sig att bli en bra kompis? Hur arbetar ni mot mobbning? För numera skiter jag i temadagar om fåglar.
Mobbning! Utbrister ni. Det finns väl inte på dagis? Det gör det visst, metoderna har bara inte hunnit bli lika utstuderade ännu. Istället är det små sparkar vid samlingen som ingen märker och ”du får inte komma på mitt kalas”. Det är en ensam unge som står vid staketet och klamrar sig fast med de små fingrarna i gallret eftersom hen inte släpps in i leken.
Jag har sett många skräckexempel. Jag har mött personal som skäms över sina arbetsplatser eftersom det bara är att lägga ner alla pedagogiska ambitioner när barngruppen är så stor att det mest handlar om att överleva dagen. Så att ingen ramlar och slår ihjäl sig i alla fall. De reflekterar åtminstone över sin situation, till skillnad från de ”pedagoger” som skamlöst står ute på gården och beundrar varandras smycken medan barngruppen rakt framför näsan förvandlas till Flugornas herre.
Jag har också mött motsatsen: fullkomligt fantastiska fröknar som får varje barn att blomma, som haft viljan, kunskapen och möjligheten att göra dagistiden till en rolig och ljus tid för barnen. Dagis som inte är en avstjälpningsplats för att mamma och pappa måste jobba, utan ett ställe som barnen längtar till. Dessa underbara dagis är fyllda av vittnesmål från förvånade föräldrar: ”mitt barn slutade slåss och säga fula ord när vi bytte hit.”
Så olika är det. Dagissverige är Heaven and hell.
Jag har haft tur. Första barnet gick på en förskola där pedagogerna lugnt och empatiskt resonerade med barn som hamnat i bråk och tog sig tid att lyssna till en fyraåring som ritat en jättesnabb racerbil med tusen olika funktioner. Det var närvarande vuxna som aldrig stod och drack kaffe med varandra ute på gården.
Det dagiset har nu blivit ”för dyrt”. Så med andra barnet gjorde vi det tidigare otänkbara: Valde ett pyttelitet föräldrakooperativ. Ett ställe som kräver så mycket jobb av oss att man knappt hinner med sitt eget jobb. Men när jag står där på dagis med skurtrasan i handen ännu en sen vardagskväll ser jag vår glada dotter framför mig och tänker att det är värt varenda sekund. Det enda som skaver är detta: Varför ska man behöva vara lyckligt lottad nog att kunna betala priset själv för den kvalitet som alla barn borde få?
Till alla föräldrar som är nya i dagisvärlden vill jag bara säga: Våga vara jobbig. Våga fråga om det som ingen annan tar upp, för det är det enda viktiga. Och lita på ditt barn – byt om det inte känns bra.
40 år efter slagorden ”ropen skalla, daghem åt alla” är det dags för en ny kampsång: ”Ropen skalla, BRA dagis åt alla”.