”När ska vi prata om det som är viktigt?”

I fredags skrev jag en krönika om problemen i dagisvärlden. Om för stora barngrupper, för lite personal och att mobbning faktiskt förekommer även bland de små. Sedan dess har jag levt i en torktumlare. Läsarreaktionerna rasar in och folk är upprörda – över att jag skrev ”dagis”. Herregud, när ska vi börja prata om det som är viktigt på riktigt?

Detta är ju inte första gången utan a l l a diskussioner stannar vid ett ordval. ”Dagis” lägger sig som en våt filt över alltihop, oavsett vad texten egentligen handlade om. Ibland blir jag full i fan och vill testa att skriva att Lasermannen har fått jobb på dagis bara för att se reaktionerna: ”Han har fått jobb på FÖRSKOLA!!”. Men oftast blir jag bara sorgsen över att det lättare att diskutera en språkfråga, än att tänka på de verkliga problemen. För medan vi bråkar om ord, lutar sig våra politiker nöjt tillbaka och pressar in ännu fler barn i grupperna.

Visst är ord viktiga och jag tror också att ”förskola” kan bidra till att höja statusen och få bort den gamla idén om förvaring. Problemet är att det är total slagsida åt ett enda håll: ”Det heter FÖRSKOLA!!”. Till och med den grupp läsare som tog sig tid att kommentera kärnan i min krönika, rätten till bra barnomsorg, inledde sina mejl till mig så. Som om det vore prio 1, lösningen på alla problem. Det är det ju inte, för att citera en läsare som stack ut från mängden: ”Om alla i Sverige lovar att från och med nu säga förskola, försvinner de stora barngrupperna då?”

Det är ju DET vi måste diskutera. Där ligger det verkliga problemet, oavsett om vi säger dagis, förskola eller – Gud förbjude – ”föris” som jag hörde häromdagen.

En kompis som pluggar till förskollärare sammanfattar det så här: ”Det heter förskola, men kallas för dagis.” Svårare än så behöver det inte vara. Vari ligger problemet egentligen? Dagis låter mjukt och lekfullt, och barn lär genom lek. Det är ingen motsättning. (Min kompis lägger dock in en brasklapp och meddelar att hon kanske ändrar sig när de har gått kursen ”Därför är det viktigaste inom svensk barnomsorg att vi inte använder smeknamn på våra verksamheter”.)

Tänk om vi kunde ta 50 procent av dagisilskan och flytta över till ilska över stora barngrupper. Det tror jag skulle göra verklig skillnad.

Men jag ska inte vara omöjlig. Jag är beredd att för evigt säga och skriva ”förskola” om det får barngrupperna att minska. Tyvärr tror jag enda reaktionen kommer bli: "Det heter DAGIS!".