”Skolfotot – en klassfråga”

Vad är det som låter? Hör ni det också? Vad kan det vara? Jo just det ja. Det årliga skolfotobråket mellan dem som tycker att bilderna är för dyra, och de som med lätthet kan hosta upp uppemot en tusenlapp. I vanlig ordning står de resursstarka längst fram och skanderar med de gamla vanliga slagorden ”frivilligt, billigt och gnälligt”. Så här låter de: ”Men herregud köp inte bilderna då, det är ju FRIVILLIGT!”. ”Jämfört med andra fotograferingar är det ju asbilligt”. ”Fattar inte vad folk gnäller om.”
Hur man kan störa sig på att det finns människor som inte har råd? Det
finns en självgod ton i det här bråket som är svår att förstå.

Det kanske är svårt att föreställa sig om man är van vid två inkomster
och bara har ett eller två barn. Då är det ju bara att beställa bilder för glatta livet. Men om man till exempel är ensamstående med tre barn, varav ett är dagisbarn som plåtas varje termin, och jobbar deltid för att hinna med allt som måste rattas på egen hand. Då är det kanske inte lika lätt.

Bilderna är frivilliga, javisst, men försök säga det till en förstagluttare som strålar över bildpaketet och vill byta foton med sina klasskompisar och klistra in i kompisboken (som finns som tillval): ”Tyvärr Alicia, det blir inget. Du får stå och titta på.” Men det här tycker Självgoda Kören inte är något problem, för: ”Hon vår väl förstå att man inte kan få allt.” Som om lilla Alicia inte redan hade fått lära sig det. Men klassfotona är mer än en pryl, de är samhörighet. Testa att neka ditt eget skolbarn så får du se.

Hela upplägget är som gjort för att det inte ska gå att komma billigt undan, för priset för en porträttbild är nästan lika högt som för hela standardpaketet. Men det finns hopp. Jag tror priserna kommer tvingas ned i takt med att svartabörshandeln ökar när folk scannar bilderna och framkallar själva på proffslab för några tior. För Självgoda Kören finns det däremot inget hopp. De ropar: ”Hur sjutton kan man göra så!!!”