”Jag är mer rädd för rädslan”

Det finns barn som lever i ständig föräldraskugga. Vars hela tillvaro
är fokuserad på hot:
”Inte så högt! Klättra genast ner.”
”Vem var det där? Du får inte prata med folk du inte känner!”
”Du måste ringa när du är på väg. Och när du kommer fram. Och när du åker hem. Och när du har kommit hem.”

Vilken tillvaro är det? Vilken sorts människa skapar det? Jo, en rädd person som går på tå genom livet, ständigt beredd på faror. Som har lärt sig att alltid vara mentalt beväpnad och som varken har någon tilltro till sig själv eller andra.

Det här är lätt för mig att skriva för jag är inte mamma till Engla eller 9–åriga Anna i Göteborg. Men det är å andra sidan inte de allra, allra, allra flesta heller som nu står där och fingrar på en övervakningsmanick och tycker att det vore nog skönt ändå att alltid ha koll och nu har ju grannarna sytt in gps:er i ungarnas jackor och föräldrarna på skolan börjar prata om det och då borde väl jag också…
Det är lätt att dras med, även om man tillhör dem som instinktivt
känner ett enda stort SLUTA! inombords.

Då är det dags att besinna sig och dricka ett kallt glas statistik: Försvinnande få barn försvinner. När det gäller små barn handlar det om ett fåtal fall på flera decennier.
Och så får man påminna sig om det som jag alltid säger till mina barn när de pekar på rubrikerna i tidningen. Vi journalister är i mord– och blodbranschen. Vi är dramaqueens, katastrofteoretiker som förvrider perspektiven eftersom vi tycker hälsan tiger still och blir uttråkade av rubriken ”I dag dog ingen”. Du också.
Läs gärna vad vi rapporterar, det är inte ljug men inte heller en rättvis spegelbild av samhället. Vi lever i Sverige, inte i Mordor.

Rädslan är ofta värre än hotet. ”We have nothing to fear, but fear itself”.