”Konsertsommaren är ett enda stort killkalas”

Åsa Erlandson: Tjejband - vad är det för genre?

RELATIONER

Konsertsommaren är ett enda stort killkalas, visar siffror från Jämställdfestival.se som har undersökt hur det ser ut på Sveriges största festivalscener. Min egen favorit, Sweden Rock, hamnar sist på listan med 3 kvinnliga band och 80 manliga.
Jag ska villigt erkänna att jag hittills inte tyckt att det är något problem. För min del får Bruce Dickinson gärna stå på scen hela tiden.
Men så fick jag ett mejl från en läsare. Han har varit musiker halva livet utan att se problemen. Först nu har hans ögon öppnats och det han skrev öppnade även mina: Musikbranschen kränker systematiskt kvinnor. Om de ens blir sedda, oftast behandlas kvinnliga musiker som luft.
Min läsare är sångare i ett turnerande heavy metal–band och berättar hur allt började när de skulle rekrytera en ny gitarrist. Han och hans band gick på en spelning med en tjej som skulle vara förbluffande bra vilket hon också var. När hon i slutet av spelningen av misstag råkade bränna slutsteget i gitarrförstärkaren så att en rökpelare steg upp i hennes svettiga panna, blev han såld: ”Hon var 300 procent metal”.
Stolta drog de ut på turné med sitt nyförvärv men glädjen förbyttes snabbt i ilska. Gitarristen var osynlig för arrangörer och ljudtekniker som kunde ställa sig med ryggen mot henne och fråga killarna vem av dem som spelade gitarr. När de begrep att det var tjejen som stod bakom deras ryggar, började de visa henne hur hennes instrument fungerar. ”Det är ungefär som att visa en taxichaffis var ratten i bilen sitter”, skriver läsaren till mig.
Skivbolagsfolket var inte bättre, utan ställde fram tre öl till killarna och frågade sedan gitarristen vad hon ville ha. Ungefär som att hårdrockande tjejer dricker lite snällare Fanta.
”Det här gör mig häpen och förbannad”, skriver läsaren som har börjat jävlas tillbaka. Alla frågor hänvisar han direkt till gitarristen (”det vet väl fan inte jag!”) och ölen, den ger han omedelbart till henne under högljudda klagomål om att ”finns det ingen Loka Citron här?”.
Ta bara det här med tjejband. Varför heter det så? Vad är det för genre? Med samma logik blir Iron Maiden och Metallica pojkband. Gud förbjude.
Visst är det bra om trummisar börjar ta pappaledigt och arrangörer bokar lika (förutsatt att banden är lika bra). Men det verkliga attitydproblemet finns på gräsrotsnivå, när en manager inte kan öppna käften utan att kränka en kvinna som min läsare så träffande beskriver det. Detta fortgår eftersom den stora majoriteten är män som – i likhet med mig själv – inte ser problemet. Och en minoritet kvinnliga musiker som har vant sig. För att stå ut.