”Henrik Hockeyfarsa skriker så fort hans son inte gör mål”

Åsa Erlandson tycker att vi ska skriva barnböcker om de utdöende normdinosaurierna

RELATIONER

Jag läser om barnböcker som inte följer NORMEN och hur de får folk att
löpa amok. Vad står det egentligen i de där böckerna? Det måste vara
något riktigt, riktigt förfärligt som till exempel att huvudpersonen
är fyra år och djävulsdyrkare, eller dagisbarn som röker och dricker
sprit inne på toaletten när de andra har samling. Jag bespetsade mig
på att också få bli så där bli riktigt, riktigt upprörd och började
läsa några av böckerna:
Det handlar om en pojke som älskar ett plagg (en klänning med
självlysande prickar). Om ett barn som träffar en monsterhund (vi får
själva bestämma om det är en pojke eller flicka). Och om en krokodil
som börjar på dagis (han ser inte ut som de andra djuren).
Snacka om antiklimax. Det enda jag chockas över, är att vissa
människor blir chockade.
Så låt oss skriva en barnbok om dem! Barn gillar ju urtidsdjur och det
här kan bli en berättelse om de sista dinosaurierna som är jättetuffa
på alla sätt och vis men rädda för en färg (rosa), ett plagg
(klänning) och för andra människor (bögbaciller). Jag tror det kan
behövas i framtiden när det bara finns en liten grupp normslavar kvar
som förvirrade av sin omvärld sitter i en grotta och mumlar ”män måste
få vara män och kvinnor måste få vara kvinnor” så fort de blir
tilltalade. Som om det var DET diskussionen handlade om. Det här med
att vi ska låta alla människor få leva som de vill och ha många olika
slags pojkar som själva väljer sina kläder och intressen och lika
många olika sorters flickor låter inte som sunt förnuft i deras öron,
utan ett hot.
I boken möter vi Henrik Hockeyfarsa som skriker så fort hans son inte
gör mål och Stockkonservativa Susanne som ”är trött på allt gnäll” och
därför tjänar mindre än sina manliga kolleger med ett leende. Vi lär
oss även bemöta Macho Melker, idrottslärare, som i tidig ålder lär ut
hur man känner igen ”en bög”, samt Kärnfamiljs Karin som skriver
upprörda insändare om ensamstående mammor och pappor.
Med djup inlevelse och stor taktkänsla lär vi oss hantera
normdinosaurierna med varsam hand. För hur irriterande de än är – tänk
på att de är utrotningshotade.