”Vem ska trösta skolväljaren?”

Åsa Erlandson om vad skolstarten gör med föräldrarna

RELATIONER

Barnpsykolog Hanna Thermaenius ord om skolstarten ringer i mina öron: ”Som förälder behöver man inte oroa sig alls” (för sitt barn).  Men vi föräldrar då? Vem ska trösta skolväljaren? Vi som det senaste halvåret inte har tänkt på något annat, som levt, andats ja ÄTIT den där tjocka broschyren ”Dags att välja skola!” som damp ner i våra liv i våras och sedan blev inget mer sig likt. Det gick så långt att vi här i Stockholm plötsligt slutade att jämföra bopriser och boräntor (det enda vi pratar om annars) och istället ältade Det Stora SkolKVALET.

Scener ur en skolväljares liv:

* En väninna iscensatte en sken-skilsmässa och folkbokförde sig hos en kompis för att få in lillebror på storasysters skola. Man måste nämligen bo inom en radie av 2 kilometer från skolan för att få syskonförtur och det gjorde inte de. (Det räcker inte att läsa rubrikerna för att hänga med i reglerna, du måste läsa det finstilta också).

* En annan väninna förde hemliga underhandssamtal med rektor och bearbetade henne i månader för att få gå före i kön.

* En pappa ringde från BB och ställde sin nyfödde i kö till en av stans montessoriskolor. Sex år senare köar de fortfarande.

Skolvalet har gjort oss galna! Sömnlösa! Ångestladdade! Och jag undrar: Vem blev gladare av det här? Barnen blev det inte. De splittras upp och tappar kontakten med närområdet eftersom engelska skolan ligger två mil norrut och skolan som lär ut att parallella linjer möts i horisonten åt andra hållet. I min stadsdel finns en trappuppgång där sex familjer bor. I höst börjar deras barn på sex olika skolor.

Vi föräldrar blev definitivt inte gladare, tvärtom lägger vi ner tid, svett och förtvivlan i att göra research, fördjupa oss i nöjdhetsenkäter (Skola A toppar listan över trygghet OCH antal trakasserier) och sålla i ryktesspridningen i lekparken om vilken skola som är "bra" respektive "dålig". Vi tar ledigt från jobbet och springer på informationsmöten och ställer frågor (”Erbjuds vegankost?” ”Finns det möjlighet att läsa kinesiska som extraspråk i tvåan?”) och väljer slutligen ut tre skolor baserat på ett kvalificerat gissande. Och så placeras ungen på en helt annan skola i alla fall.

Visst är det bra om det går att byta skola om man inte trivs. Men som det är nu har hela skolvalsprocessen urartat och lämnat föräldrarna med ett blytungt ansvar på sina axlar: ”Det är DITT FEL om det inte blir bra!”. Dessutom: Varför ska det väljas? I valets inneboende logik ligger en rangordning, att något är bäst och sämst men jag vill att

alla skolor ska vara lika bra.

Inombords har man dessutom den där gnagande känslan att allt ändå är förgäves. I slutänden är det ju ändå ett lotteri om vilken klass och vilken lärare man får. Så ingen skulle bli lyckligare än jag om det är som barnpsykologen Hanna Thermaenius säger: ”Barnet blir ju omhändertaget av duktiga pedagoger, som förälder behöver man inte oroa

sig alls.” Den bästa trösten en stackars skolväljare kan få.