”En motreaktion mot allt som är ljust och fräscht”

Åsa Erlandson om stödsajter mot städnojan

RELATIONER

En av de hetaste diskussionerna just nu på Familjeliv.se är ”Jag borde egentligen städa”. Mammor lägger ut bilder på sina slagfält till hem och peppar varandra att våga strunta i stajlinghetsen och göra annat istället. Som att mysa med den nyfödda bebisen, till exempel. Jag läser och skrattar:
”Jag tror jag ska ta en pannlampa och kaffetermos och ge mig in i
mörkrets hjärta i morgon och börja rensa.”
”Ledsen att jag inte kan lägga upp några bilder, jag hittar inte
digitalkameran under all smutstvätt".
”När jag satt på toaletten nu innan jag la mig tänkte jag att det
finns inget hopp för vårt hem längre.”
Tråden är en del av en pågående motreaktion mot allt som är ljust och
fräscht, mot kraven om att alltid ha välklädda barn och nypuffade kuddar i soffan. Fultrenden startade härom året med Facebookgruppen ”Family Living – the true story” där fansen tävlade om vem som hade störst dammråttor. ”När det börjar bli svårt att se skillnad på katter och dammråttor, är det dags att ta fram dammsugaren då?”.
Facebooksidan med bilder på hem i förfall fick snabbt fler fans än den riktiga Family Living, tidningen för familjer som "gjort boende till en livsstil”. Sedan fortsatte det med uppmärksammade mammabloggen ”Inga konstigheter” där man får läsa om hemorrojder istället för cup cakes.

Visst är det kul. Samtidigt tornar två frågor upp sig: Var är papporna?
Och varför hålla på och ursäkta sig överhuvudtaget? Uppenbarligen har
det gått så långt att det behövs stödsajter mot städnojan.
Papporna först, för de lyser med sin frånvaro. I inlägg efter inlägg skriver mammorna att ”Jag borde…”. Jag. Inte ett ord om att den andra föräldern kanske borde dra ett varv med dammsugaren, utan det ligger närmare till hands att be sitt barn hjälpa till: ”Fast min treåring är så lat”. Det är som att papporna inte finns. Varför är det så? Och nu vill jag ha andra svar än Standardsvar Nummer 1, för det här är kvinnor som verkligen har släppt kontrollen.
Över till fenomenet med stödsajterna i sig, för genom att visa upp sitt
ostädade hem säger man samtidigt att titta titta vad jag bryter mot normen för så här borde det verkligen inte se ut. Varför inte bara strunta i alltihop? Sluta be indirekt om ursäkt i en skön förvissning om att när man ligger på dödsbädden så är det inte de smarta förvaringslösningarna i hallen man minns, utan hur en bebis doftar när man snusar med näsan på det lilla huvudet.
Jag för en envis kamp mot att be om ursäkt för sitt ostädade hem, vilket hittills inte varit så lyckosamt utan bara fått till följd att vännerna ber om ursäkt för att de ber om ursäkt för sitt ostädade hem.

Puleeeez, vi träffas ju för att fika och umgås, inte betygsätta varandras hallar. Dessutom, det enda man tänker när man hälsar på hos någon som vadar i tvätthögar är ju ”vad skönt, ni också”.
Den ENDA gången jag har reagerat med fasa var när jag hälsade på hos en familj vars hem såg ut som att en jätte ställt sig i ytterdörren
och kastat in allting.
”Herregud, har ni haft inbrott?”, utbrast jag.
”Nej, vi har städat”, svarade hon.