”Sluta gulla med GW!”

Åsa Erlandson: Varför applåderas en usel förälder, bara för att han är rapp i käften?

RELATIONER

Låtsas att jag skulle skriva en krönika om vilken dålig förälder jag är. Att det är så jäääkla jobbigt när femåringen kommer dragandes med en bok för jag har verkligen inte lust. Jag vill sitta ostörd i min fåtölj och tänka viktiga tankar, skriva på min självbiografi eller ta mig ett järn. Alltid. Och så avslutar jag min krönika med att beskriva min föräldrastil som frånvarande och självupptagen.
Skulle ni älska mig då? Fylla kommentarsfältet med beundran för att jag är så ärlig? Nähänä. Men när den store Leif GW Persson gör samma sak i tv river han ner skratt och applåder. Varför i helvete är det charmigt att vara en usel förälder bara för att man är känd och rapp i käften?
Det var i fredags som Leif GW gästade teveprogrammet ”Skavlan” och åter igen, han gör det ofta, koketterade med hur obegripliga och ointressanta småbarn är. ”Jag var så upptagen av mig själv men inte aktivt ond”, sade pappa Leif och publiken skrattade och Skavlan mös för han är ju för tokrolig han, vår Leif! Mittemot satt dottern Malin och spelade skickligt med i spelet ”min charmiga, frånvarande pappa” som inte gett henne ett enda beröm på 43 år. Leif GW kommer undan med det mesta eftersom han är så bra på att skriva böcker och leverera oneliners i ”Veckans brott”. Dessutom lever vi i ett debattklimat där det är en större synd att vara ”tråkig”, ”pk” (politiskt korrekt) och ”moraliserande” än att skita i sina barn. I alla fall om man är tillräckligt känd. ”Han hycklar i alla fall inte”, skriver en stjärnögd kommentator på Facebook. Nähänä. Försök att säga det till en försummad femåring.
Jag är inte arg på Leif. Han har åtminstone reflekterat över sitt föräldraskap och rannsakat sig själv. Det är reaktionerna som gör mig förbannad, alla som gullar med GW och inte lyssnar på vad det är han egentligen säger: ”Jag fanns inte där för mina barn”. Om man tar in det, är det lättare att hålla sig för skratt.
Jag är inte heller arg på det faktum att en kvinna – oavsett hur känd och rolig hon är – hade blivit lynchad. Det stora problemet här är inte att män och kvinnor bedöms olika, utan att en frivilligt frånvarande förälder blir Cirkus Skratt. Varför fanns det inget utrymme för eftertanke? Varför frågade inte Skavlan hur det känns i dag när Leif tänker tillbaka? Var det värt det?
Själv kommer jag aldrig skriva den där krönikan. Jag är tusen gånger hellre ”tråkig”, ”pk” och ”moraliserande”, än missar mina barns uppväxt.