”Deltid är en stressfälla”

Åsa Erlandson: Resten av arbetslivet är inte anpassat till 75 procent

RELATIONER

Facken varnar för att deltidsarbete är en kvinnofälla. Så kanske det är. Vid pensionen är man så fattig att man inte kan klappa katten, utan måste slåss med den om kattens mat. Men i första hand är deltid en stressfälla, det snabbaste sättet att få hjärtinfarkt här och nu.
På pappret är våra svenska föräldraregler jättegenerösa för alla med småbarn behöver bara jobba 30 timmar. I verkligheten är det dock inte så glassigt och jag vet ingen annan grupp som är så stressad som deltidarna: De hänger på låset på dagis klockan 09.00 för att sedan rusa till bussen (som just i dag är försenad) till jobbet och startar datorn med ytterkläderna på för att förhoppningsvis hinna gå igenom mejlen innan ”det korta” morgonmötet börjar som drar över. Med hjärtat pickande runt handlederna räknar deltidaren minuter för när man jobbar deltid räknas varje sekund och i dag ska ju den där rapporten lämnas in och hur ska det gå till när jag sitter här?
Mötet är slut. Deltidaren ser sin chans, nu ska det jobbas! Men hen hinner knappt nudda tangentbordet förrän någon ropar att det är lunch ”Vi går till kinesen, vilka ska med?” och shit, klockan är redan 12.15, finns det någon droppställning att låna så att man kan köra in näringslösning rakt in i armen? Nähä, inte det. Då får det bli en matlåda vid skrivbordet som vanligt.
Nu så. Med gaffeln i ena handen och rapporten i andra får deltidaren 20 ostörda minuter ty detta är dagens gyllene stund. Enda chansen att få något gjort. Deltidaren känner sig till och med lite smart där hen sitter och glufsar framför datorn och smattrar på tangenterna, nästan som att överlista systemet, för snart är friden slut och störtskuren startar igen: Kolleger som sticker in huvudet och frågar om du vill vara med på insamlingen till Barbro som fyller 50, chef 1 som ber dig prioritera uppgift a, följt av chef 2 som ber dig prioritera uppgift b, telefonsamtal från människor som undrar om du har läst deras mejl och mejl som undrar om du har lyssnat av deras telefonmeddelanden och dagisföräldrar som sms–frågar om barnen ska gå hem till dem eller till oss i eftermiddag.
Eftermiddag? Eftermiddag!! Satan! Nu ser deltidsjobbaren klockan igen och den är 15.30 vilket betyder att även om bussen är i tid, blir det sent till dagis. På med jackan, ner för trappan och någonstans där i bakgrunden hörs en röst ”ska du med och fika?” men det försvinner i ett töcken.
Inne på dagis sjunker deltidaren ner på en saccosäck i dockvrån men
vaknar till liv av en plötslig tanke: Personalens önskemål vid senaste föräldramötet om att snabba på hämtningarna. Så deltidaren vaknar till och startar nästa jakt: Den på barnet som inte alls har lust att gå hem.
Problemet med deltid är att resten av arbetslivet inte är anpassat till det. Du förväntas prestera lika mycket fast på mindre tid till lägre lön. Dessutom är alla fasta punkter (möten, avtackningar, seminarier, kurser, arbetsresor, administration) lika stora, de minskas inte ner till 75 procent bara för dig så man stressar ihjäl sig för att hinna jobba deltid när det borde vara tvärtom. Jag vet deltidare som låtsasvabbar för att hinna ikapp (=lämnar barnet på dagis och jobbar hemma), som går igenom jobbmejlen på söndagkvällen för att klara måndagen, och som trots det ständigt måste försvara sig när de går hem före alla andra.
Ofta tänker jag att man borde gå upp till heltid. Inte för pengarna, inte för pensionen. Utan för att det skulle bli lugnare.