”Är det barnet – eller du – som vill spela fotboll?”

Åsa Erlandson: Ibland verkar det som att grupptrycket är större bland de vuxna

RELATIONER

Så här års fylls brevlådan med reklam. Arrangörer sliter och drar i våra ungar och det är ingen måtta på hur bra deras aktiviteter är:
”Tränar självkänslan och motoriken!” (Judo)
”Utvecklar dig som människa!” (Karate)
”Övar konditionen och det sociala samspelet!” (Fotboll)

Lustigt nog påpekar ingen att det är ”kul”.

Hur som helst. Aktiviteterna för barn är många och statusfyllda och det är lätt att dras med, särskilt som barnet tydligen blir en bättre människa på kuppen. Men frågan är vem som vill mest, föräldrarna eller barnen. Ibland verkar det som att grupptrycket är större bland de vuxna, något som slog mig häromdagen när en klok arrangör skickade ut följande massmejl:
”När ni anmäler er – var gärna säkra på att era barn också vill vara
med – så att det inte är ni som vill det mest.”

Och eftersom de tänkvärda raderna kom från Naturskyddsföreningens
småbarnsgrupp ”Mullesnokarna” som gillar att titta på blommor tillsammans – inte från Kungliga Segelsällskapet – så får man en föraning om hur hårt trycket från föräldrarna faktiskt är.

Jag är ingen motståndare till aktiviteter och som barn provade jag alla som fanns, från pingis och orientering till piano, jazzdans och luftgevär. Större delen av uppväxten hade jag minst fem igång samtidigt och det var jättekul eftersom det var jättefrivilligt – jag tror inte ens mina föräldrar visste om hälften.

Däremot blev de raskt indragna när jag tröttnade. Telefonen började ringa där hemma och det var lärare och tränare som försökte vädja till mina föräldrar: ”Åsa kommer ångra sig senare i livet om hon slutar nu.” Det var droppen. Då droppade jag allt med en gång.

Så länge man är barn ska man göra det som är roligt på fritiden. I
samma ögonblick det roliga övergår i förväntningar från andra är det
dags att lägga ned.

Så jag säger TACK mamma och pappa för att ni inte försökte övertala
mig! TACK för att jag slapp spela piano inför publik, dansföreställningar på den svettiga ungdomsgården och bilkaravaner ut i skogen svintidiga lördagmorgnar! TACK för att ni bara ”Jaha, om Åsa vill sluta så slutar hon”.
Jag har aldrig ångrat mig.