”Nej, jag vill inte fånga dagen”

Åsa Erlandson om press och stress kring att leva i nuet: ”Carpe diem är vår tids religion”

RELATIONER

I år är det 25 år sedan skådespelaren Robin Williams ropade ”Carpe diem!” i filmen Döda poeters sällskap.

Wow, tänkte vi storögt. Fånga dagen, det ska jag göra från och med nu och hela västvärlden blev besatt av att leva i stunden.

Jag tycker det är bekymmersamt. Jag tror carpe diem-industrin är kontraproduktiv. Den gör oss olyckliga.
Något har uppenbarligen gått snett när människor stressar från jobbet till sina mindfulnesspass och när folk som inte tror på yoga går dit en hel termin ändå eftersom det botar allt, från dåliga ryggar till dåliga relationer. Och när ledsna fånga dagen-aspiranter skriver Facebookuppdateringar fulla av självanklagelser: ”Jag är frisk och har jobb och fina vänner. Ändå lyckas jag inte känna harmoni och balans.”
Nej, för att det är en regnig måndagmorgon och du råkade trampa i en hundbajs på väg till jobbet och det är helt normalt att tycka inte tycka att det är jättekul. Har man lust att svara då.
Just den där självanklagande tonen, ”jag lyckas inte”, är det som får larmklockorna att ringa. Att må bra är inte något man gör, det är en uppgift. Något du ska klara av, annars har du inte tränat ordentligt. Missförstå mig rätt. Det är väl toppen om man diggar carpe diem-tänket och får ut något av det. Men för många tycks det ha blivit ett
krav. Inte nog med att livet suger, vilket det gör för alla då och då, dessutom ska du känna tacksamhet. Det blir en dubbel börda.
Carpe diem är vår tids religion och fånga dagen svaret på allt (samt yoga). Det har också blivit en smart affärsidé för alla de kursarrangörer, föreläsare, författare, coacher och uppfinnare av affirmationskort som vill tjäna pengar på vår lyckojakt. Men jag ska ändå drista mig till att komma med några fler invändingar:
* Människor köper små släta stenar med självklarheter påskrivna: ”kärlek”, ”vänskap”, "lycka". Lätta att gilla för dem som håller med om att hat, osämja och depression inte är något att sträva efter. Det vill säga alla vettiga människor. Vilken övrig funktion de här döda budbärarna har är väldigt oklart. Har du en bra dag, behöver ingen
sten tala om för dig att livet är gott. Har du en dålig dag, kommer den bara kännas som ett hån. Som borde kastas ut genom fönstret.
* Enligt carpe diem-ideologin är nuet det som räknas. Men jag har aldrig fattat vad som är så förfärligt med att tänka framåt och bakåt. Jag tycker det är jätteroligt med med förväntningar och gamla minnen. Ganska ofta är de roligare än nuet, som är ännu ett möte på jobbet.
* Lika ofta är det en fördel att kunna förtränga. Till exempel när du fastnat i en bilkö på Essingeleden och det varken är hälsosamt eller rogivande att försöka ta in hur avgaserna runt omkring dig låter och doftar.
* På Facebook lägger folk ut bombmattor med plattityder och "älska dig själv"-budskap. Och jag tänker krasst att vore det så enkelt, skulle det inte behöva upprepas så många gånger. Där sprids också en väldigt populär artikel som handlar om vad folk ångrar mest när det ligger på dödsbädden. Den skapar eftertanke i 10 sekunder, för det är
naturligtvis helt orimligt att en yrkesarbetande mitt i livet skulle ha samma insikter och bevekelsegrunder som en döende 80-åring har tillskansat sig. Det är ungefär lika troligt som att du skulle kunna beam:a in dina erfarenheter av fylla och alldeles för sena nätter i dina tonårsbarn för att få dem att ändra sig. Med andra ord inte troligt alls.
* Den som bara lever i nuet saknar frontallob. Alternativt är ett treårigt barn.