"Mammor, släpp ansvaret för barnen!"

Ett barn mår bäst med två trygga föräldrar, som delar på föräldrarollerna. Men om inte mammorna släpper ansvar ifrån sig kommer papporna att förbli lekfarbröder, i skuggan av barnens ”huvudföräldrar”.

Jag gick på babysim med min dotter, från det att hon var tre månader, och det brukade vara ganska tomt på pappafronten där, men det fanns ett par som ofta kom dit tillsammans, som också delade lika på föräldraledigheten. I caféet, efter simpasset, satt vi en gång och talade om hur bra det var för alla parter med ett jämlikt föräldraskap. Bättre för barnet, bättre för förhållandet, bättre för yrkeslivet och så vidare. Mitt under samtalet började deras lille pojke att gråta, och inom loppet av tre sekunder hade mamman ryckt honom ur famnen på pappan för att trösta honom.

Så mycket för jämställdheten. Mamman menade ingenting illa, men i en liten handvändning hade hon omyndigförklarat sin partner och tydligt visat vem som var chef. Rollen som den trygga tröstaren skulle han aldrig få ta så länge hon var i närheten.

Det var inget unikt med den här situationen. Har man ingen medveten strategi går det traditionella ofta på autopilot och då blir mamman boss över barnen, och pappan håller sig passiv. Det är så vi har uppfostrats.

Min tjej och jag hade ett schema för vilka dagar vi skulle ha huvudansvaret för vår dotter. Man kan inte vara överens om precis allt, men har man mandat att köra sin egen stil på sin dag, så slipper man bråka och glider inte lika lätt in i de stereotypa rollerna. Och barnet vänjer sig vid två jämbördiga föräldrar.

Att papporna måste ta mer ansvar är en förutsättning för jämställdhet, och därför hamnar ofta fokus helt riktigt på det. Männen måste ta mer plats i familjen. Men de måste också få chansen att göra det fullt ut.

Den moderna mamman, som är beredd att dela tiden men inte huvudansvaret, är när allt kommer omkring inte särskilt modern.