Krönika

Josefine Sundström

Relationer

Snart ska vi in i babybubblan igen

Läs Josefine Sundströms krönika

Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och dottern Maj-Lis.
Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och dottern Maj-Lis.Foto: Sara Ringström

Vi sitter i bilen på väg mot sjukhuset. Med sommarsolen i ögonhöjd och solglasögonen på. Vi är tysta och betraktar världen utanför. Köer, stressade taxibilar och föräldrar med barn på väg till dagis. Känns märkligt att det är en helt vanlig måndag. För oss är det ju ingen vanlig dag alls. Vi är på väg mot BB för att bli föräldrar.

– Tänk om jag svimmar, viskar jag med blicken ut genom fönstret.

– Det kommer inte att hända, svarar Klas och släpper växelspaken för att hålla mig i handen.

På sjukhuset får vi ett rum där vi hänger av oss våra kläder. Vi tar några sista bilder på min gigantiska badboll till mage. Fnissar åt att vi just i dag ska ha barn. Jag får ett patientarmband och byter om till en sjukhussärk. Känns konstigt att vara patient, inlagd på sjukhus när solen skiner och jag är på fnisshumör.

Plötsligt knackar det på dörren och vi får veta att det redan blivit vår tur. Klas och jag går in till sängen genom sjukhusets korridorer. I den sängen ska jag och bebisen ligga. Allt är overkligt, nästan filmiskt.

Men inne på operationsavdelningen kommer verkligheten ikapp. Jag får dropp och Klas byter om till kirurgliknande kläder. Jag försöker återkalla fnisset, känner att jag behöver skratta. Men det går inte längre. Jag är ynkligare och allvarligare än jag någonsin varit. Plötsligt känner jag att det är dags. Jag vet att jag inte borde, men jag måste få det sagt:

– Tänk om jag dör! säger jag så avdramatiserat jag kan.

– Nej då.

– Men tänk om!

– Det kommer inte hända. Men om, tar jag hand om vår dotter så klart.

Jag ler och gråter samtidigt.

– Bra. Hon måste få ha klänning ibland. Och inte bara rosa kläder. Kom ihåg det. Lova!

I samma sekund öppnas dörren till operationssalen. Det är vår tur. Rummet är fullt med koncentrerade vänliga ansikten. Alla har en uppgift. Jag ger mig själv till sjukhuspersonalen. Jag bestämmer mig för att lita på dem och bara åka med. Ryggbedövning, jag lyfts upp och läggs ner. Jag känner hur jag tappar känsel. Kan bara vänta. Allt går så fort. Jag känner hur de sliter i magen. Brutalt. Hit och dit.

– Snart är hon här, säger barnmorskan, varpå min man sträcker fram kameran. Just då hörs ett vrål. En stark livsduglig röst som får hela salen att skratta. Vi fattar: Hon är här nu!

Maj-Lis ser inte alls ut som vi väntat oss. Hon är större och har mer hår. Dessutom är hon alldeles ren och blank. Jag hade fått för mig att alla nyfödda skulle vara inkletade i vit sörja.

Jag har gråtit mig igenom operationen och fortsätter. Men nu är rädslan borta och jag har en ny och lugnare gråt. Gråter av lycka.

Maj-Lis mäts och vägs alldeles vid min säng medan man syr ihop min buk. Jag släpper henne inte med blicken. Hon får en liten mössa och blir min lilla tomteflicka. Vi rullas ut. Bland folk. Genom de vanliga korridorerna. Jag tänker att det är märkligt att det inte finns någon ”bakom kulisserna” på ett sjukhus. Vill inte att min dotter ska bli en del av samhället än.

Inne på vårt rum går vi in i bubblan. Ett vackert vakuum som endast finns där livet får sin början.

Jag tänker ofta på dagarna på BB. Snart ska vi in i bubblan igen. Den här gången är det också nervöst. Men det känns inte lika overkligt. Och den här gången vet jag vad jag längtar efter: Maj-Lis lillasyster.