”Det finns inget vaccin mot svält”

Josefine Sundström om barnsjukdomar och perspektiv

RELATIONER
Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och två döttrar.
Josefine Sundström är journalist och författare och bor i Stockholm med sin man Klas och två döttrar.

Det börjar med att vår ettåring river sig i nacken. Vi ser ilsket röda prickar runt halsen just där tröjan glipar, vi tror att vår dotter fått myggbett. Satans mygg, svär vi och smetar på en salva som ska lindra mot insektsbett. Under natten sover Märtha oroligt och skriker i sömnen. Hon får komma upp till min säng men det tar ändå en stund innan hon blivit lugnare. Hon känns varm och vi sover utan täcke.

På morgonen vaknar jag med näsan mot hennes lilla rygg. Jag känner på henne för att kontrollera att hon inte fått mer feber. Hon känns inte varm längre. Men något är ändå fel. Märthas silkeslena bebishy är plötsligt sträv. Myggbetten finns nu över hela hennes rygg. Jag drar upp rullgardinen och i dagsljus ser jag att prickarna ser ut som blåsor och då förstår jag att de inte kan vara myggbett. De flesta bölderna på ryggen är mörkröda med något som ser ut som en klar glaspärla i mitten. Några av bölderna saknar pärlan och är såriga eller fyllda med var.

Märtha vaknar och är arg. Hon sliter våldsamt i sin hud som om den vore ett klädesplagg man kan ta av sig. Jag försöker lugna, samtidigt som jag ser att bölderna finns precis överallt på hennes kropp. På magen, på armarna och benen. Och under fötterna. I hela ansiktet. Över och under ögat. I öronen och överallt i hårbotten. Det ser så illa ut att jag blir orolig.

Det är söndag och stängt på vår husläkarmottagning. Det blir en sökning på Google. Ser ett hundratal bilder på barn med bölder och blir alldeles dyster då jag tycker att Märthas bölder ser mycket mer brutala ut än de jag ser på nätet. Därefter blir det rådslag med barnens faster.

– Allt tyder på vattkoppor, säger hon. Jag googlar ”vattkoppor” och förstår att Märtha drabbats av en av de vanligaste barnsjuk- domarna. Jag plockar fram zinkssalvan och potatismjölet och minns mina egna koppor. Några få på armarna och kanske ett tiotal i nacken och vid ena örat. Jag hade inte särskilt många alls, men minns än i dag hur elakt det kliade. Och trots att jag hade en lindrig variant har jag ett par ärr efter infekterade bölder.

Varken jag eller min man får sova ordentligt under tre nätter. Märtha jämrar sig och vaknar och skriker efter lindring. Hon ser på oss med bedjande ögon och undrar säkert varför vi inte hjälper henne. Märtha lider i nästan sju dagar. Jag och min man undrar varför det inte är självklart att man ger vaccin mot denna plågsamma barnsjukdom. Som förälder är det fruktansvärt att se sitt barn lida, att bara stå bredvid och inte kunna hjälpa är smärtsamt.

Samtidigt: Vattkoppor är helt ofarligt. Tänk på alla riktigt stora plågor som drabbar barn världen över. Som nu den grymma svältkatastrofen i Jemen där 250 000 barn riskerar att dö. Tänk på föräldrarna där. Den maktlösheten!

JA!

Stockholm är fullt av turister. Jag älskar er turister. Ni får mig att bli mindre hemmablind och återupptäcka Stockholms skönhet då jag försöker att se stan genom era ögon.

NEJ!

Det är på tok för dyrt att åka kollektivt i Stockholm.