”Ha överseende med gråtande småbarn”

Josefine Sundström: Vi småbarnsföräldrar gör så gott vi kan

RELATIONER

Vi åker tåg. Min man och jag och vår dotter Maj-Lis som är tre och ett halvt år. Tåget har en trasig vagn vilket gör att vi smyger fram genom skogen. Vi har laddat upp med mackor, mandariner, en Ipad med barnfilm och kul spel. Och vi har peppat vår dotter inför resan för att den ska bli så smidig som möjligt.

Tåget är fullt den här dagen och i vår vagn väljer många att läsa. Maj-Lis spelar ett kul småbarnsspel på Ipaden. Plötsligt gör hon några hastiga kommandon. Vi hinner inte riktigt se hur det går till när hon snabbt som blixten hittar ett nytt barnspel. Färgglada figurer bjuder upp henne till dans. Maj-Lis klickar

ivrigt på rutan men stoppas av en betalruta. Spelet kostar!

– Nej, vi ska INTE köpa några nya spel. Du har ju redan ett tiotal som du ännu inte testat, förklarar vi.

– Jo, jag vill, svarar hon.

– Älskling, du kan väl ta ett av de andra spelen. Det här kostar pengar.

– NEJ, fräser vår dotter.

– Jo, det blir inget nytt spel...


Här någonstans lyssnar vår treåring inte längre. Hon pekar på skärmen och skriker rakt ut.

Dumma! Du är en bajskorv!
 Sen gråter hon ut sin klagan, obegripligt högt. Både min man och jag försöker tysta. Vi försöker avleda. Vi är fullt fokuserade på att få stopp på detta raseri, som endast kan förklaras av treårstrotsen, denna utvecklingsfas som varje människa går igenom.

Min man lutar sig över vårt lilla åskmoln samtidigt som han lugnt förklarar för henne att man inte alltid kan få sin vilja igenom här i världen. Jag ser dessutom hur han nu försöker sälja in andra kul spel.

När utbrottet pågått i kanske två minuter märker jag hur en kvinna i trettioårsåldern stirrar argt på oss. Hon sitter i sätet bakom min man och när jag får ögonkontakt med henne suckar hon högt och skakar på huvudet åt vår lilla odåga. När jag hör ett ”Herregud vilken UNGE” fräsas ur hennes hårt sammanpressade mun känner jag att jag ilsknar till. Som om det inte räckte att vi har fullt upp med att hejda en arg dotter, så har vi även en arg medpassagerare att handskas med. Helst vill jag ställa mig upp och skälla ut fanskapet. Men det kan jag naturligtvis inte göra. I stället flyger Fan i mig.

– Maj-Lis, älskling. Nu lyssnar du på mig, säger jag högt så att halva vagnen hör. Maj-Lis tittar trotsigt på mig samtidigt som hon fortsätter att tjuta.

– Titta där bakom dig, säger jag och pekar mot den ilskna kvinnan.
Maj-Lis kommer av sig och vänder sig om och stirrar på henne.

– Den där tanten tycker inte om barn som gråter, säger jag med betoning på ”tanten”. Taktiken visar sig funka.

När lugnet åter har lagt sig minns jag hur jag själv var innan jag fick barn. Även om jag inte brukade sucka högt av lite röriga småbarn hände det att jag också blev irriterad. Det ångrar jag i dag.
 Snälla rara barnfria människor som tror att ni vet hur man uppfostrar barn, ni som tycker att man ska hålla barnet hemma tills det är sju år gammalt. Hur vore det om ni i stället visade lite överseende? Barn är det gåtfulla folket och vi småbarnsföräldrar gör faktiskt så gott vi kan!

FAKTA

Veckans:

Ja!

Tulpaner. Välkommen vår!

Nej!

Odörer. Snälla ta inte av er skorna på till exempel tåget om ni vet med er att fossingarna stinker.