”Det är ett långt större svek att leva i en lögn”

Brudklänningen var fantastisk. Lång och enkel i benvit thaisiden.

Hon hade ritat och sytt den själv. Prästen var bokad, festen spikad och inbjudningarna skickade. Vännerna (läs: vi) tuggade på pennorna och ­rotade i arkiv inför tal och möhippa.

Jag vet att hon ville mer än allt annat att han skulle vara rätt. Hennes bästa vän och sambo, han som älskade henne rakt av villkorslöst. ”Jag kan inte andas utan dig”. Kanske kvävde det henne lite i längden.

­Kanske visste hon redan någonstans vid frieriet att det inte var rätt, men hon ­erkände det inte för sig själv förrän hon stod med bröllopsbestyr upp till hakan. Och nu hänger klänningen i hennes garderob – oanvänd. Hon ­vågade bryta.

Hon gjorde förstås rätt. Kära hon. Och jag skulle vilja kunna säga att det alltid borde vara så. Att man borde ha mod och insikt nog att bryta upp när det inte känns rätt – stundande bröllop eller inte. Men det är svinjobbigt, det förstår jag ju. När jag googlar långa ledsna forumtrådar skrivna av ångerfulla brudar och ­läser ångestladdade relationsfrågor som mejlats till redaktionen förstår jag det ­ännu mer.

Ingen av de här kvinnorna våndades vid altaret för att jävlas. Och det finns tusen ­argument vi kan rabbla som mantran när vi vill tro att vi gör det rätta. När vi egentligen bara är rädda att bli ensamma. Att göra folk i vår omgivning besvikna. Att inte klara oss själva. Rädda att våra biologiska klockor ska rosta och stanna på slaget ofrivillig barnlöshet. ­Eller så har vi ­redan barn, och är rädda att en separation för dem är ett trauma långt värre än om vi själva bara biter ihop lite till.

När halva kompisgänget som på given signal kastar sig in i giftermål, barnalstrande och vidlyftiga bostadsaffärer är det lätt att låta pressen styra. Så vi säger ja men menar nej och så småningom inser vi att det är ett långt större svek att leva i lögn – och låta sin ­familj göra samma sak.

Livet kommer inte bli som du tänkt dig, hur du än försöker planera. Men på riktigt – är du inte hellre ensam själv än ensam i en ­relation? För det mest skrämmande med att bryta är också det mest magiska: du vet ­inte vad som ­väntar.

Du kanske står brud med rätt kille om ett år. Kanske får du barn, kanske ­byter du land ­eller jobb, lär dig tapetsera möbler eller släpper yogan för att börja downhill-cykla. Kanske blir du den där ”ensamma” kattkvinnan med ­stora kjolar som färgar garn på sin kalkstensgård på ­Gotland.

Och älskar det.