”Vi vet ingenting om våra barns liv”

Jag har aldrig fått ett knytnävslag i magen, vet inte hur det känns. Låter ont.
Men jag har precis sett dokumentären Bully.
 

Jag har lärt mig om barn som mobbas tills de väljer att dö. För att det gör så ont att man inte kan hantera det. Att man till slut väljer att hänga sig i garderoben för att slippa genomleva helvetet på den gula bussen.
 

Vi föräldrar vet ingenting om våra barns liv. Det handlar inte om brist på kärlek och engagemang. Det handlar om att våra barn bor på en planet långt bort. Hur unga vi än är när vi får våra barn kan vi inte minnas hur livet tedde sig i barnens galax.
 

En desperat mamma sitter hos biträdande rektor och gråter.
”När jag var barn satt vi stilla i bussen, om någon reste sig upp och gjorde något stannade bussen, världen stannade. Nu kör de bara vidare, varför gör de ingenting?”
Biträdande rektor plockar fram en bunt fotografier.
”Titta, här är min dotter och mitt barnbarn, tror du att jag vill att något ska hända dem?”
 

Tystnad.
Hon riktar sig till småsyskonet i mammans famn:
”Har du sett att jag har fått barnbarn?” jublar hon och rummet blir ännu tystare, hur det nu är möjligt.
Ingen bryr sig om hennes barnbarn och själv bryr hon sig inte om barn som blir strypta på den gula bussen.
Biträdande rektor är en del av problemet.
Hon är ett knytnävsslag i magen.