”Du kommenterades - alltså finns du”

Att blogga handlar om en djup önskan om att väcka något. Vad som helst egentligen, men gärna beundran och kärlek. I brist på det kanske lite irritation eller balanserad ilska. Annars kan hat också funka, bara det rör på sig i kommentarsfältet.

Hat i bloggvärlden är kärlek, du har blivit sedd och uppmärksammad. Sak samma hur du framstår, du väckte något hos någon, du kommenterades alltså finns du.

Jag har bloggat i över sex år och har hört det mesta. Det har hotats hit och dit, jag borde verkligen avrättas och tidigare i veckan hette det att någon borde likvidera mig. Jaha.

Det pratas mycket om att kvinnor är duktiga på att hata varandra men de jävligaste kommentarerna är alltid från män.
Män som är arga älskar att plocka fram hora så fort det blir lite jobbigt. 
Och det är svårt att förstå. Det är inte lätt att sätta sig in i huvudet på den som inte kan hålla sig borta. För det är ju så otroligt lätt att bara låta det vara.

Det finns drösvis med bloggare och skribenter som jag tycker är vedervärdiga och jag bemöter dem med något som är värre än dödshot och hora. Tystnad.

Skulle jag, som har tre barn och hus och en sambo som aldrig är hemma, lägga min exklusiva tid på en dåre som skriver sådant jag inte tycker om?
Får jag be om största möjliga tyssssstnad för de som tyssssstnad förtjänar.
Amen.