”Jag levde deras enda dröm”

När jag var ett litet flickebarn kunde jag många gånger undra vad skolan skulle vara bra för. Hålen på stencilen skulle ligga mot fönstret och genom det fönstret kastade jag långa blickar och drömde om allt härligt som skulle hända när klockan ringde för kosläpp.

Jag tänkte tankar som: Kommer jag verkligen ha användning för det jag lär mig? Är det verkligen så hiskeligt jätteviktigt med skola och skola och skola dag in och dag ut? Jag hörde ju vad de sa men lyssnade sällan. 
Jag gjorde mina läxor ibland och jag flöt med mer eller mindre oberörd. Trodde jag.

I andra delar av världen satt samtidigt jämngamla flickor och tänkte att jag levde drömmen där jag stod och blåste vit rök på landsvägen i väntan på skolbussen klockan 7:20.

Jag levde deras enda dröm, mina döttrar lever sina världssystrars drömmar. Om detta vet de ingenting. Därför välkomnar jag flickdagen. Jag välkomnar de skyhöga målen satta av Plan.

Mina döttrar ska få veta hur lyckliga de är som får stenciler med hål mot fönstret.
De ska lära sig om flickor som aldrig får chansen. Flickor som har drömmar och planer men slutar som bortgifta fattiga skuggor i trånga hyddor.
Utbilda en flicka, rädda världen.