”Att vara ung är drama, drama”

Wollin: ”Varför vill vi våra barn så väl att vi gör dem illa?”

RELATIONER

Jag undrar just om unga människor har förändrats i grunden.

Jag undrar.

När jag tänker tillbaka på min egen ungdom och för all del alla unga människor jag hade omkring mig på den tiden så hade vi ett gemensamt alldeles oavsett bakgrund, förutsättningar, drömmar eller mål: Vi var extremt självupptagna. Vi trodde var och en att jorden roterade runt oss. Mådde vi dåligt så mådde vi SÅ dåligt. Hade vi en dålig dag så hade vi ett dåligt liv. Om vi hamnade i en konflikt så drabbades vi alla av känslan

att vi ”lika gärna kunde dö”.

Så är det att vara ung. Drama drama drama. Se var gränserna går. Ta till lipen och märka att oj, ingen tog notis. Eller oj, de tog bara notis tills de förstod att jag tar till lipen lite för ofta för att det ska vara trovärdigt.

Jag hånar inte unga. Icke. Men så här var det, så här är det.

Det är naturen att unga är självupptagna och fixerade vid sig själva.

Jag vill vara extremt försiktig med att prata om ”generationer” och därför är det väldigt skönt att Ana Udovic har skrivit boken ”Generation ego” så att vi kan luta oss mot den.

Om man köper schablonbilden av unga i dag är det lätt att tro att alla vill arbeta med media (eller egentligen vill de ju inte arbeta alls, ”I’m stressing over nothing don’t bother to call”).

Som vanligt är allt de vuxnas fel.

Med all rätt.

Jag tänker att barn ska ha det torftigt och tradigt då blir det desto roligare när det är roligt.

Själv är jag uppvuxen med en gödselstack som närmaste granne.

Jag var extremt lättroad men mina förväntningar på hur livet skulle utveckla sig längre fram var ändå skyhöga. Verklighetsuppfattningen var, ska vi säga, vag.

Varför vill vi våra barn så väl att vi gör dem illa?

Varför följer en del mammor med sina ungdomar på jobbintervjuer?

Och alla dessa satans val.

Som vuxen människa med livet tapetserat med göra-listor är jag kräktrött på val. Jag vill blunda, sträcka ut armen och få i handen en kaffesort, en husläkare, en skola till mina barn. Jag vill leva Kubaliv. Att vara UNG och tvingas välja måste vara otroligt stressframkallande.

Stackars ungar.

För att vara en relativt ung mamma har jag en väldigt gammaldags syn på barnuppfostran. Jag tänker hålla mig i bakgrunden. Vill de ha min hjälp får de komma. Jag tänker att detta ska göra dem självständiga och starka. Och varför vill jag att de ska bli det? För att de ska klara sig bättre, gå längre. Givetvis.

Så vad skiljer mina ambitioner från de curlande föräldrarnas? Ingenting.

Men mitt sätt är bättre.

Jag vet att mina barn är det mest fantastiska som någonsin drabbat mig.

Men jag tänker inte gå runt och inbilla mig att de är guds gåva till mänskligheten för det är de inte.