”Hur vet jag att det är manligt?”

Malin Wollin livrädd för sin militanta inställning

RELATIONER

Vad är en man? Vem är en man? HUR är en man?
Jag vet vad jag gillar hos en man, men hur vet jag att det är någonting manligt?

Om jag gillar män som gillar att vara ute i naturen och arbeta med sin kropp (det gör jag) är det då någonting manligt? Eller är det bara ett drag som jag tycker är tilltalande och så råkar det vara så att jag är en tjej som gillar killar?
I söndagens paneldebatt i Människor och tro i P1 sa en kvinna som skulle representera feminismen att manligt och kvinnligt inte existerar. 
För inte alls särskilt länge sedan tyckte jag att det var trams. 
För inte alls särskilt länge sedan tyckte jag att trams var mitt favorituttryck. 
Jag är numera, sedan inte särskilt länge tillbaka alltså, livrädd inför hur militant inställd jag är till frågan om könens olikheter och likheter. 
Allt är konstruktioner. Att jag skriver den här krönikan är lika mycket en konstruktion som att kvinnor bär kjol. 
Jag blir så arg när jag tänker på kjol (även om jag tycker att kjol är väldigt snyggt)

Varför skulle kvinnor ha kjol? Varför fick inte kvinnor har byxor?
Vi kvinnor har ju ett känsligt kön, vore det inte mer logiskt om män hade kjol och kvinnor hade byxor så att vi inte får in damm och andra föroreningar i våra ömtåliga slidmynningar?
Nej, tack. Allt är en enda stor konstruktion och jag blir mer vild för varje dag som går. Vild och arg. 
Och glad för män som bär nagellack som en solidarisk handling.