”Vi får vara BÅDE OCH: cancersjuka och ledsna över hår som lossnar”

RELATIONER

Cecilia har skrivit en bok om skönhet och cancer. Hon har överlevt elakartad cancer i äggstockarna, hennes kropp har klarat en osannolik käftsmäll och kommit tillbaka. Håret har börjat växa ut. 
Ändå känner Cecilia sig tvingad att förklara att det inte handlar om ytlighet. För självklart känner hon tyngden av dömande outtalade fördomar om de kvinnor som, inte ens när de står vid tröskeln till döden kan låta bli att tänka på smink och sånt.

Någon, oklart vem, har bestämt att vi kvinnor måste bestämma oss. Vill vi ha en hjärna och en gärning eller vill vi ha foundation och slingor? Vill vi ha vår värdighet eller vill vi vara svaga och utseendehetsande?
Vi är kvinnor och som sådana ska vi inte bry oss om världsliga saker som våra kroppar och vårt utseende. När vi föder barn ska vi bära kilon, bristningar och hängbröst med den äran. För om vi är ledsna över stora vita bristningar över magen, är vi då verkligen så kompetenta och älskliga mammor som man kan förvänta sig?

Varför måste man vara så sabla värdig när man blir sjuk?Varför måste man bära sin cancer och sitt kala huvud med stolthet?
Kan man inte få bryta ihop av rädsla för döden samtidigt som man gråter över hår och ögonfransar?
Vi får vara både cancersjuka och ledsna över hår som lossnar på borsten och ögonbryn som nakna skjuter ut från ansiktet.  
VI FÅR VARA BÅDE OCH.