”Jag är allt för bekant med den här förlamande känslan”

Zandra Lundberg: I de framgångsrika, hyllades skugga finns vittnesmål som aldrig förmår förändra

NÖJE

Fotografen Terry Richardson har imponerande plåtningar på sitt CV: Barack Obama, Beyoncé, Justin Bieber, Lady Gaga och Miley Cyrus. Han har jobbat för Vogue, Rolling stone och Vanity Fair.

Så långt inte några problem. Det är roligt när det går bra folk.

Men.

Terrys rykte är befläckat.

Flera modeller har berättat om vad han pressat dem till att göra både framför och bakom kameran. En av de mest uppseendeväckande berättelserna kommer från den 19-åriga modellen Jamie Peck. Richardson ska ha bett henne att strippa, hon svarade att hon hade mens. Då ska han ha uppmanat han henne ta ut tampongen så han kunde leka med den. Han sa också att han ville använda den till sitt te, har hon berättat för New York Post. Efteråt ska han ha droppat kända namn som hon skulle få hänga med tillsammans med honom, varpå han ”starkt rekommenderade” henne att runka av honom.

För en 19-åring är det här högst troligen saker som är fruktansvärda att berätta. Terry Richardson är den som kallas ”ett provokativt geni”. Det är han som anlitas av giganterna.

Terry är inte dömd för någonting.

Många av hans bilder är avklädda och utmanande. Han tänjer på alla gränser. Är det kvinnoförnedrande och sexistiskt eller är det nytänkande och fräscht?

Av många försvaras det rakt av med att det är konst.
 

Modeller väljer att bryta tystnaden och berätta: det här är vår historia. Det här är vad han gjort mot oss.

Men hjälper det?

Terry Richardson är fortfarande anlitad av jättarna.

Det är förlamande. Vad kan någon egentligen göra? Han är fortfarande inte dömd. Kanske är han ett as. Kanske är han inte ett as. Mycket talar för att han är ett.

Kanske solkar de här ryktena ner hans namn så pass att han får färre jobb? Vogue har efter den senaste skandalen, där han anklagas för att ha lovat modellen Emma Appleton en Vogueplåtning i utbyte mot sex, sagt att de inte kommer att anlita honom framöver. Är det rätt eller är det fel?

Han har lagen på sin sida. Men min magkänsla skriker att det är rätt. Men vad hjälper det? Det är företagen – inte min magkänsla – som betalar hans lön.

En sak är säker: jag är bekant med den här förlamande känslan. Alldeles för bekant.

Rykten går och hemska historier berättas, oftast om män, ibland om kvinnor. De är framgångsrika och hyllade. Men i deras skugga finns vittnesmål som aldrig förmår förändra.