”Hon är bara så jävla glad att han lever”

Zandra Lundberg om medberoende – och att vara ”den där idioten som stannar kvar”

RELATIONER
Zandra Lundberg är krönikör på Wendela.
Foto: Pontus Orre
Zandra Lundberg är krönikör på Wendela.

Ljuset som tränger sig in genom den lilla glipan vid rullgardinen talar om att det är på väg att bli en ny dag.

En kvinna, vi kan kalla henne Anna, vaknar med ett ryck.

Hon stirrar på den tomma kudden bredvid. Det orörda täcket. Kollar klockan på mobilen: 07.30.

Skräcken och paniken sköljer över henne.

Hennes sambo, vi kan kalla honom Patrik, borde ligga där. Det var vad han sa senast de talade i telefon vid midnatt. Att han skulle komma hem om någon timme, att allting var lugnt, att han hade roligt, att hon inte behövde oroa sig. Anna lugnade ner sig efter det samtalet.

Kanske är det så. Kanske oroar hon sig för mycket.

Så hon somnade.
 

Men nu är hon vaken och Patrik är inte där. Gud vet var han är. Hennes händer skakar när hon försöker ringa men hans telefon är avstängd. Hon försöker nå hans kompisar, men ingen svarar.

Skräckscenariona avbyter varandra. Hur han ligger däckad i en snöhög och fryser ihjäl. Hur han ligger sönderslagen i rännstenen. Att han blivit påkörd. Rånad. Tagit en överdos.

Patrik dricker mycket. Alltid för mycket, enligt Anna. ”För mycket, men ändå med hyfsad kontroll” enligt honom. Dessutom händer det att han tar droger när han festar. Även om han ”egentligen lagt av”.
 

När Patrik trillar in genom dörren vid 10-tiden på morgonen är han påtänd, packad och skamsen. Anna är helt apatisk. Hon har gråtit floder och haft panik. Varit arg. Hatat sig själv för vad hon utsätter sig för, gång på gång.  

Samtidigt är hon så jävla glad att han lever. Den här älskade, roliga, härliga, snälla människan. Han andas.

Han tröstar och lovar att det aldrig ska hända igen.

Och hon kommer att förlåta honom. Hon kommer att lägga ispåsar på de tårsvullna ögonen och gå till jobbet på måndag och låtsas som om ingenting hänt. Den här gången också.

Jag skriver det här för att jag vill försöka förklara situationen från den medberoendes sida.

Jag skriver det här för att jag har varit Anna.

För att vi är så många som är och har varit Annor.

Jag skriver för att jag vet hur skamfyllt det är. Hur det blir svårare och svårare att berätta för utomstående.

För i andras ögon kommer du alltid vara den där idioten som stannar kvar. Sanningen: att du borde lämna, för ditt eget och eventuella barns bästa, den blir för jobbig att höra.

Det är så mycket lättare att fortsätta lida i det tysta.

Att sålla sig till den där gruppen medberoende som glöms bort.