Relationer

”Folk pekar, viskar och filmar med mobilen”

Jenny, 26, är kortvuxen och trött på alla blickar på stan.

”BARN FORMAS AV VUXNAS ATTITYDER” Kortvuxna Jenny Hyltén-Cavallius, 26, skulle önska att föräldrar var mer coola när barn kommenterar hennes längd. ”Barn och unga formas av hur vuxna pratar och beter sig. Fråga hellre än att säga till dem att ­inte titta och låtsas som om det regnar”, säger hon.
”BARN FORMAS AV VUXNAS ATTITYDER” Kortvuxna Jenny Hyltén-Cavallius, 26, skulle önska att föräldrar var mer coola när barn kommenterar hennes längd. ”Barn och unga formas av hur vuxna pratar och beter sig. Fråga hellre än att säga till dem att ­inte titta och låtsas som om det regnar”, säger hon.Foto: ROGER LUNDSTEN

Folk pekar och viskar, ­ropar skällsord eller filmar med mobilen.

Så ser en vanlig dag ut för kortvuxna Jenny Hyltén-­Cavallius, 26.

– Värst är när föräldrar tystar ner sina barn och vänder bort huvudet, säger hon.

För tillfället bryr hon sig ­inte alls, men i perioder är hon mer känslig.

– En dålig dag ser jag varenda blick, pekfinger och mobil­kamera som riktas mot mig, säger Jenny Hyltén-­Cavallius.

Hon har en fil kand som kulturvetare, är lyckligt gift och jobbar som elevassistent på en folkhögskola. Hon är dessutom ovanligt kort, 130 centimeter, och sitter i styrelsen för Föreningen för kortvuxna, FKV. Att prata om sin kortvuxenhet är ett sätt att motverka förtryck och diskriminering, menar hon.

Många inte medvetna

– Många är inte ens med­vetna om sina fördomar. En del blir förvånade över att jag lever ett ”normalt” liv med jobb och familj. Det händer att folk ringer till FKV:s kansli och undrar om vi har ”uthyrning av dvärgar”, säger Jenny irriterat.

Hon tycker att medierna många gånger underblåser människors fördomar mot kortvuxna och efterlyser en förändrad attityd.

– Så länge det är okej för programledare och komiker att skämta om ”dvärgar”, är det okej för folk i allmänhet också.

Negativa stereotyper

Historiskt har kortvuxna framställts som onda, giriga eller lustiga. Negativa stereotyper som hålls vid liv än i dag och saknar motstycke, menar författaren Pernilla ­Gesén, vars nioåriga dotter är kortvuxen.

– Föreställ dig ett ”Fångarna på fortet” där man bytt ut ”dvärgarna” mot ett gäng mörkhyade eller personer med Downs syndrom. Det skulle bli ramaskri. Men kortvuxna går tydligen bra, säger hon.

Pernilla Gesén har skrivit fakta­boken ”Kort men inte liten” som främst vänder sig till icke kort­vuxna barn och deras föräldrar.

Barn förstår inte

– Ofta förstår inte andra barn att kortvuxna ­inte är yngre bara för att de är korta. Många stirrar och pekar. Ibland följer de efter för att ­titta mer, ställer sig nära och viskar eller säger rakt ut: ”Nej, du är liten, du är bara fyra”, trots att min dotter har berättat att hon är nio, säger hon.

 Vad har du för råd till föräldrar vars barn pekar eller fäller kommentarer?

– Ställ frågor i stället för att titta bort eller hyscha. Det kostar dig inget. Du som inte har ett funktionshinder är alltid i överläge, säger Pernilla Gesén.

”Förklara för barnen”

Jenny Hyltén-Cavallius instämmer.

– Förklara att det finns olika sorters människor som ser olika ut. Jag tror att många är oroliga för att jag ska bli ledsen om de frågar, men jag vill poängtera att det blir jag inte. De flesta kortvuxna jag har pratat med tycker samma sak. Fråga hellre än att tysta ner.

FAKTA

Kortvuxenhet

 Den vanligaste formen av kortvuxenhet är akondroplasi och beror på en mutation i arvsanlagen.

 Genomsnittslängden för vuxna med akondroplasi är 132 centimeter för män och 125 centimeter för kvinnor.

 Ungefär fem barn av 100 000 föds med akondroplasi. I Sverige har 300-400 personer diagnosen.

 En del kortvuxna genomgår kirurgisk benförlängning, vilket kan öka kroppslängden med 10-20 centimeter. Behandlingen är krävande och tar flera år.

Källor: FKV & Socialstyrelsen

Professorn: ”Fångarna på fortet” utnyttjar kortvuxna

Ska attityderna mot kortvuxna förändras, måste vi vidga vår syn på vad som är normalt.

Det menar Margrit Shildrick, professor vid Lin­köpings universitet.

Människors behov av att tydligt avgränsa vad som är normalt och inte, spär på ”vi och dem”-­tänkandet. Det menar Margrit Shildrick som är kritisk till att kortvuxna exponeras i tv-program som ”Fångarna på fortet”. Det är enligt henne att spela på folks nyfikenhet och fascination för det annorlunda

– Redan på 1600-talet visade man upp människor som kroppsligen avvek från normen, på marknader och torg. I dag sänds dokumentärer som utger sig för att ­vara informativa, men som i själva verket är förtäckt voyeurism och ­ofta tippar över gränsen till respektlöshet. Jag ifrågasätter det starkt, säger Margrit Shildrick.

• Men kan inte exponering av det annorlunda bidra till att minska fördomar?

– Om vi utomstående intresserar oss för den berörda gruppen måste vi vara ärliga och säga att det beror på ett visst mått av fascination och voyeurism.

• Vad krävs för att kortvuxna ska bli bemötta med samma respekt som normlånga?

– Vi behöver förändra vår syn på vad vi betraktar som en normal kropp. Den finns nämligen inte.

• Hur ska man bemöta barn som pekar finger eller kränker en person som avviker från normen?

– Barn hör sagor om lilleputtar och småfolk. Ser de en kortvuxen kanske de utbrister: ”Wow, där är ju en riktig dvärg från sagan om Snövit.” De vuxnas roll är att tolka sagorna och intrycken åt dem. Tystar man ner dem är risken stor att man i stället överför sina ­egna värderingar om vad som är skamligt och för­bjudet att prata om, ­säger Margrit Shildrick.

Så säger lagen

Diskrimineringslagen från 2009 ska motverka diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, funktionshinder, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och ålder.

Från 1 januari 2015 införs även bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder som en ny form av diskriminering i lagen. Ordet funktionshinder byts ut mot funktionsnedsättning.

Källa: Riksdagen