Därför kallas de ännu för ”tjejband”

Forskare: Kvinnliga musiker förminskas än i dag

PÅ UTLANDSTURNÉ  Svenska rockbandet Sahara Hotnights under en turné i skotska Glasgow 2001. Från vänster Maria Andersson, Josephine Forsman, Jennie Asplund och Johanna Asplund.
PÅ UTLANDSTURNÉ Svenska rockbandet Sahara Hotnights under en turné i skotska Glasgow 2001. Från vänster Maria Andersson, Josephine Forsman, Jennie Asplund och Johanna Asplund.
RELATIONER

Det finns fotboll och så finns det tjejfotboll.

Och så finns det rockband och tjejband.

– De flesta är rockband som vilka som helst, ändå jämförs de bara med andra tjejer i stället för andra band inom sin genre, säger musikforskaren Linus ­Johansson.

”Ett tjejband är en musikgrupp som består enbart av kvinnor. Begreppet avser inte­ någon speciell musik­genre, utan förekommer inom­ såväl pop, rock, jazz som andra genrer.”

Resonemanget kommer från svenska Wikipedia, dock med tillägget att etiketten ”tjejband” på grund av denna definition är både kontroversiell och omdebatterad.

– Det här är någonting som pågått länge, kvinnliga rockband har funnits sedan 60-talet och genomgående behandlats på det här sättet. Faktum är att väldigt lite har förändrats, möjligen att det tillkommit fler stereotyper i stället för bara en, säger musikforskaren Linus Johansson.

Ny avhandling

Just problematiken kring begreppet tjejband och hur det används i medierna är vad som granskas i hans nyligen framlagda avhandling vid Upp­sala Universitet.

Det norrländska rockbandet Sahara Hotnights utgör en av fallstudierna. Gruppen slog igenom kring mil­lennie­skiftet och beskrevs vid sitt nationella genombrott som det exotiska bandet från Robertsfors, med tuffa brudar som skottar snö, berättar Linus Johansson.

– Men så snart de slog igenom internationellt framhävdes de som ett ’typiskt svenskt band’, och blev också för första gången jämförda med ett manligt band, svenska The Hives som slog igenom ungefär samtidigt.

• Men män som ingår i pojkband då, är inte det samma generalisering?

– Pojkband är ju mer av en egen genre, en manlig variant av vokalgrupperna som dök upp på 90-talet, konstruerade grupper, ofta tre kvinnor, ofta amerikaner. Den manliga motsvarigheten, som kom att kallas ”boy bands”, är ju inte­ band i den meningen att de spelar instrument. De är just vokalgrupper, och borde väl ­kallas ’boy groups’ i så fall, ­säger Linus Johansson.

Gör problemet större

Att det finns fler sorters ”tjejband” i dag gör nästan problemet ännu större, menar Linus Johansson, eftersom man trycker in ännu fler genrer i begreppet.

• Finns det något sätt att komma till rätta med det?

– För att förändra det måste man förändra hela samhället. Och rockvärlden är ingen frizon, även om rocken ofta är upprorisk, men det är trots allt ett manligt uppror, säger Linus ­Johansson.

1 av 2
The Donnas.

Banden med 100 procent kvinnor

Samtida band

 The Donnas (Kalifornien). Har turnerat med SH och de verkade trivas tillsammans även om de inte uttalat har influerats av varandra.

 The Amorettes (Skottland). Relativt nytt hårdrockband.

 Cyntia (Tokyo). Japansk … post-hårdrock skulle man kunna säga.

90-talet

 Lunachicks (New York). En fot i Riot Grrrl-rörelsen, den andra i grunge.

80-talet

 Girlschool (London). Motörheads ”systerband”. Gjorde t o m en split-EP där de spelade covers på varandras låtar och avslutade med ett långt jam där båda banden spelade tillsammans (St Valentines day massacre, 14 feb 1981.)

70-talet

 The Runaways (Los Angeles). Joan Jetts ­första band.

60-talet

 Nursery Rhymes (Stockholm). Med bland annat Marie Selander, som har en lång karriär som musiker, och som nyligen har utkommit med andra utgåvan av boken ”Inte riktigt lika viktigt - Om kvinnliga musiker och glömd ­musik”.