”Jag skriver för att inte dö”

Liza Marklund om sitt sökande efter en inre frid

BOKRECENSIONER

Liza Marklund har sålt över fem miljoner böcker.

Hon är lyckligt gift, har tre barn, flera hus och lyckas med det mesta hon företar sig.

Men hon är aldrig nöjd.

– Jag känner en viss sorg över det. Helst skulle jag ha velat bo kvar i Pålmark och varit nöjd. Men jag kunde inte.

"SKRIVANDET ÄR EN DRIFT" - Jag började skriva böcker för att jag inte skulle dö däruppe i skogen i Norrbotten. Jag skriver fortfarande föratt inte dö. Jag valdeinte, skrivandet valde mig. Det är som en drift. Jag mår dåligt om jag inte får skriva, säger Liza Marklund.
Foto: STEFAN MATTSSON
"SKRIVANDET ÄR EN DRIFT" - Jag började skriva böcker för att jag inte skulle dö däruppe i skogen i Norrbotten. Jag skriver fortfarande föratt inte dö. Jag valdeinte, skrivandet valde mig. Det är som en drift. Jag mår dåligt om jag inte får skriva, säger Liza Marklund.

Pålmark är en liten by strax under polcirkeln i Norrbotten. I den växte Liza upp och där fanns ingenting utom skog. Ingen skola, ingen affär, inga klasskamrater. Varje dag åkte hon i timmar fram och tillbaka till skolan med buss eller taxi.

– Jag var helt ensam. Mina föräldrar jobbade bägge två. Under vintern såg vi knappt solen. Temperaturen låg oftast under fryspunkten. Det här har märkt mig mer än jag tidigare förstod.

”En överdos av kyla”

– Jag fick en väldig överdos av kyla och mörker. Än i dag hatar jag det. Skogar får mig att känna mig deprimerad och ensam. Jag flyttade när jag var 16 år, så fort jag kunde och har sedan dess levt i städer.

– Det är möjligen bra för fantasin att växa upp på det viset. Det fanns inga begränsningar förutom geografiska. Det fanns ingen som kunde berätta det för mig. Så som tonåring liftade jag genom hela Europa. Från Tel Aviv till London. Jag vet att jag alltid klarar mig.

Nu har Liza Marklund återvänt till Norrbotten. I sin nya kriminalroman ”Den röda vargen” låter hon journalisten Annika Bengtzon jaga mördare i skuggan av stålverket i Luleå.

”Karga och socialistiska”

– Jag bodde under flera år i ett hus bredvid malmbanan. Tågen var tre kilometer långa och drogs av flera diesellok. Stålverket var mäktigt, storslaget och häftigt. Jag har alltid försökt mörda någon där i närheten men det är först nu jag lyckats.

Innan hon skrev boken var hon tvungen att åka dit flera gånger.

– Jag måste se hur det var. När man är väldigt bekant med något vet man egentligen inte hur det ser ut. Och jag hade inte varit där på länge. Det är stor skillnad på landskapet och människorna i Norrbotten jämfört med Stockholm. Det är väldigt arktiskt, på gränsen till tundra. Förfallet, breda gator, fula hus, mycket plåt. Och människor påverkas alltid av sin omgivning. Men de är lite mer karga och socialistiska än jag minns.

”En mörk hemlighet”

I ”Den röda vargen” hittar Annika Bengtzon kopplingar mellan ett mord på en journalist i Luleå och ett attentat mot flygbasen F21 i slutet av sextiotalet. Då frodades en rad vänsterextrema rörelser som hyllade Mao, organiserade sig i små celler och uppträdde under olika kodnamn.

– Jag ville skriva om en mäktig människa i dagens samhälle med en mörk hemlighet i sitt förflutna till följd av sina aktiviteter på yttersta vänsterkanten. Jag började göra vanlig research om olika grupper på 1970-talet och blev helt fascinerad.

– För mig var det som att komma till en annan planet, oerhört långt från den verklighet jag själv levde i som tonåring. Jag hamnade i egovågen på 1980-talet då man skulle satsa på sig själv.

– Det handlade om människor som går hela vägen, oavsett åt vilket håll de går. Många av dem har i dag makt och pengar som till exempel Pelle Törnberg, koncernchef för MTG, Mats Örbrink, inköpschef på TV4 och mångmiljonären Pelle Andersson, som startade Metro och bor i New York. Alla har de arbetat på Gnistan som var ett organ för Sveriges Kommunistiska Parti.

”Den röda vargen” är Liza Marklunds femte bok om Annika Bengtzon, en bok som kommer att spä på hennes förmögenhet ytterligare.

– Det jag har märkt är att vi bor på bättre hotell när vi är ute och reser. Och numera köper jag kläder, vilket jag aldrig gjorde förut. Annars har jag samma man, samma barn och samma bil.

Fakta/Liza Marklund

Ingalill Mosander