”Det gällde att härda ut – att inte ta livet av sig”

Han verkar snarast förvånad när jag frågar honom hur han vågat.

– Jag ser det som en hyllning till en bok som jag ständigt läser om. Den är otroligt modern och känns alldeles tidlös. Fakta i målet är en präst som närmar sig 60. Hans unga hustru tycker att han är så äcklig att hon inte vill dela säng med honom. Därför ber hon familjeläkaren Doktor Glas att ljuga, att säga att det är skadligt för hennes hälsa att fortsätta samlivet med maken. Prästens levnadsöde är djupt tragiskt. Hur kul är det att väcka en sådan motvilja hos den man är gift med?

– Det var under en av dessa omläsningar som jag fastnade för den passus där pastorn säger till Doktor Glas att han och hans hustru jobbar på att få barn. Tänk om det faktiskt var så? Det var väl inget orimligt i det? Jag tyckte jag hittade en spricka i Doktor Glas, en tråd att dra i.

Hjalmar Söderbergs roman är skriven i dagboksform där allt som sker skildras genom doktorns ögon.

– När jag började ifrågasätta hans version och var i färd med att skapa en egen gällde det bara att fortsätta. Och det har varit ett vanvettigt gnetande. Gregorius blir en person som jag långsamt lär känna. För första gången har jag skrivit om en människa som ligger långt från mig själv och det är oerhört läskigt.

Bengt Ohlsson säger att idén till boken bara var en liten del av projektet, det viktigaste var att ta steget fullt ut och genomföra den.

– Men det är något med idén som har frigjort krafter inom mig, en mekanism som jag inte kan redogöra för.

Inget ljus i tunneln

– Under flera år har jag haft en yrkesmässigt svår tid. Det har varit kramp och kris, jag såg inget ljus i tunneln. Det var den sorts kris då det bara gäller att härda ut – inte byta jobb eller ta livet av sig.

Under tiden har han skrivit krönikor i Dagens Nyheter, där han odlat konsten att med några enkla meningar beskriva mänskligt beteende till fulländning. Och så har han en sex- och samlevnadsspalt i tidningen Amelia: Fråga Bengt.

– Breven är inte så uttömmande. De är pang på. Han vill men inte jag eller jag vill men inte han. Vad som slagit mig är att folk verkar ha väldigt höga krav på sig själva och andra. Det finns så lite is i magen. De verkar inte ha förstått att relationer kan vara långvariga och gå igenom svackor, att om någonting skär sig så ska man ha en tilltro till att det går över. I stället drar man på det stora larmet, går i parterapi, testar hur det är att bo på olika håll.

– Det är en otäck tendens att tro att allt ska rymmas i ett liv, att alla rutorna i kostcirkeln måste vara uppfyllda. Jag tycker det är märkligt med den panik som sprider sig när allt inte rullar på. Hjälp, vad ska vi göra? Varför inte i stället säga: Ok, just nu är det ett helvete men det är bara att härda ut.