Hon är trött på gubbdeckare

Carina Burmans hjältinna löser mordgåtor på 1800-talet

VÅGHALSIG HJÄLTINNA Carina Burman är urtrött på gubbiga deckare, där poliserna är ensamstående, medelålders män med begynnande magsår och alkoholproblem. Hennes romanhjältinna är egensinnig, lärd, våghalsig, hon älskar god mat och dricker gärna vin – i måttliga mängder.
Foto: Casper Hedberg
VÅGHALSIG HJÄLTINNA Carina Burman är urtrött på gubbiga deckare, där poliserna är ensamstående, medelålders män med begynnande magsår och alkoholproblem. Hennes romanhjältinna är egensinnig, lärd, våghalsig, hon älskar god mat och dricker gärna vin – i måttliga mängder.
BOKRECENSIONER

För 20 år sedan var deckare något man intog i smyg, som Vino Tinto i tvättstugan.

I dag har gränserna mellan ”fin” och ”dålig” litteratur praktiskt taget försvunnit.

Det hävdar Carina Burman, forskare och docent i litteraturhistoria.

Om någon skulle kunna beskrivas som finkulturell så är det hon. Hennes avhandling om 1700-talsskalden och upplysningsmannen Johan Henric Kellgren fick stor uppmärksamhet och efter romanen ”Den tionde sånggudinnan” hyllades hon för stilistisk briljans av en enig kritikerkår. Hon har även skrivit en lovordad biografi över Fredrika Bremer och forskar för närvarande på Klara Johanson, Sveriges första tidningsanställda litteraturkritiker.

Dessutom kommer hon i dagarna med en ny deckare: ”Vit som marmor”.

Den utspelas i Rom i mitten av 1800-talet och huvudperson är amatördetektiven och författarinnan Euthanasia Bondeson.

– Jag älskar deckare men är utled på mallen över hur de ska skrivas. Hjälten är oftast en ensam, lätt alkoholiserad medelålders man med magsår som tycker om opera.

Själv har hon placerat sin hjältinna i det historiska deckarfacket.

– Den genren är ovanlig i Sverige men jättestor i anglosaxiska länder. Många utspelas under den viktorianska eran i slutet av 1800-talet.

Carina Burmans absoluta favorit alla kategorier är Dorothy Sayers och hennes klassiske detektiv, Lord Peter Wimsey.

–?Hennes böcker kan man läsa om och om igen.

”Vägen till vuxenlitteraturen”

Carina Burman var 12–13 år när hon blev deckarfrälst.

– För mig var deckarläsandet vägen in i vuxenlitteraturen. Pappa och jag gick tillsammans till det lokala biblioteket och lånade. Han är anglofil och jag tror att han föreslog olika engelska kriminalromaner. Jag läste Agatha Christie och på ett tidigt stadium även Stieg Trenter. Sedan gick jag vidare och det var inte förr-än under studentåren på universitetet som jag började dela deckare med en god vän.

I dag har hon ett helt deckarbibliotek i en avskild del av våningen i Uppsala, där i stort sett alla väggar bågnar av böcker.

”Som ett kärleksbarn”

– Med 90-talets deckarvåg blev äventyrsberättelser inte bara fullt legitim läsning utan nästintill den enda läsningen. Titta bara på hur listorna ser ut över de böcker som säljs mest! Det finns en moral i deckare. Folk känner att det är skönt att de onda bestraffas. Och även om de skyldiga inte åker fast så fälls en moralisk dom över dem.

Att hon själv började skriva deckare kan hon i viss mån tacka sin man för.

– Under en period när jag var sur och vresig sa maken att det berodde på att jag inte skrev på någon bok: Du som tycker så mycket om deckare – varför skriver du inte en?

Så då gjorde hon det. Uppfann Euthanasia Bondeson, läste in sig på Scotland Yard och sex veckor senare var ”Babylons gator” klar.

– Den var ett kärleksbarn. Koncipierad i glädje och lätt att föda fram.

Samma sak gäller för den nu aktuella ”Vit marmor”.

– Jag ville förlägga handlingen till en urban miljö som anknyter till antiken. Jag älskar ruiner och har läst lite arkeologi och ville utnyttja mina intressen och kunskaper. Jag gjorde bakgrundsstudier, åkte till Rom, skrev halva dagarna och gick omkring i staden den andra halvan. Efter tolv dagar var jag på god väg med boken.

Det italienska köket har en framträdande plats i boken. På var och varannan sida beskrivs ingående och lustfyllt välkomponerade middagar serverade med generösa mängder goda viner.

Carina Burman har bott ett halvår i Toscana och sådant sätter sina spår.

– Italienarna förstår att njuta.

Fakta/Carina Burman

Carina Burmans boktips till...

Ingalill Mosander