”Jag blev skrämd av det jag skrev”

Men i hennes roman bjuds helt andra förklaringar.

Lionel Shriver – hon hette Margaret Ann tills hon var 15 år men bytte för att ”det var så fult” – är liten och tunn och svår att upptäcka i inredningen i foajén till det stockholmska finhotellet.

När hon kommenterar styrkan i det svenska kaffet som serveras förbluffas jag över den stora rösten och breda amerikanskan (trots 20 år i Storbritannien).

Gevalias bryggkaffe får hennes fågellika kropp att skaka.

– Efter bara två klunkar.

Hennes bok handlar om en mammas relation till sin son. Men Lionel Shriver har inga barn. Hon pekar på boken på kaffebordet mellan oss.

– Den tvingade fram alla mina rädslor och tvivel. När jag skrivit klart var jag övertygad om att barn inte var något för mig.

Svart humor glittrar i hennes ögon. Plötsligt spricker det allvarsamma och flickaktiga ansiktet upp i ett rått, roligt skratt:

– Jag blev ju skrämd av det jag skrev!

Refuserad av 30 förlag

Vid 49 års ålder har Lionel Shriver fått sitt stora genombrott (hon var sju år när hon bestämde sig för att bli författare). Men först refuserades boken av 30 förlag.

– De hatade den!

Bara en redaktör älskade boken. Det räckte. Nu har den sålt en halv miljon exemplar i England och är nyss översatt till 16 språk.

Bokens huvudperson, Eva, är den amerikanska kvinnan som har allt – ett spännande jobb som tar henne runt i världen och dessutom gör henne hyfsat rik. Hon har ett lyckligt förhållande, våning på Manhattan, snygg kropp och goda vänner.

I 35-årsåldern är det bara barnen som fattas.

Moderslyckan uteblir

Fylld av tvivel och farhågor blir Eva gravid. Vid sonens födelse uteblir de stora känslorna och hon fejkar lyckan hon sett hos andra nyblivna föräldrar. När Kevin vägrar att låta sig ammas tar hon det personligt: Han gillar inte sin mamma.

Sådan är upptakten till en infernalisk mamma–son-relation som når sin klimax när Kevin genomför ett utstuderat och spektakulärt massmord i sin skola.

Lionel Shriver fascineras själv av nyhetsrapporterna om skolmassakrer i USA. Men hittills har hon aldrig läst en enda tillfredsställande förklaring till vad som leder barnen fram till detta massmördande.

– Småkillar, bara 12–13 år, låg i bakhåll för sin klass och mördade fem kompisar och enda förklaringen var att en av pojkarna hade gjort slut med sin 12-åriga flickvän. Patetiskt!

– Jag tänkte att romanen kanske kunde ge bättre svar.

Varför begår barn massmord?

– Svaret är enkelt men urtråkigt: skjutvapen. Men fenomenet – och hur vi ska förhindra det – är inte huvudorsaken till att jag skrev boken. Det råkar bara bli kulmen på vad som går fel i relationen mellan mamman och sonen.

Lionel Shriver säger att många kvinnor har bekräftat att romanfigurernas havererade relation är realistisk.

– Det finns många Kevin och Eva där ute. Jag har pratat med kvinnor som känt samma främlingskap och oförmåga att knyta de band som förväntas med sina barn.

Har nyfödda en färdig personlighet?

– Jag är i stort sett samma person som jag var som barn och jag är nog inget undantag. Jag tror att de flesta, kanske alla, i olika grad är sin egen natur redan från födseln.

Är Kevin du?

– Jag känner igen hans perversion, hans vägran att bli vad som förväntas, avståndstagandet från föräldrarna och målsättningen att skapa sig själv, oavsett om det betyder att han blir en mördare. Fast jag har ju inte mördat någon.

Är Kevin ond – eller är Eva den onda mamman?

– Det är upp till läsaren att bedöma. Men ond är inget begrepp jag gillar att använda, till skillnad från min president. En av anledningarna till att George W Bush kallar folk onda hit och dit är att han då slipper att förstå dem. De är ju bara onda och han måste göra sig av med dem.

Skuldfrågan oviktig

I brev till sin man försöker Eva reda ut sin del av skulden till sonens ohyggliga mördande. Men Lionel Shriver vill helst att vi ser förbi den uppenbara skuldfrågan.

– Även om Eva förstår att ”Torsdagen”, som hon kallar massakern, är till 39 procent hennes fel – vem bryr sig? Barnen är ju fortfarande döda och hon och sonen sitter fortfarande fast med varandra.