”Jag har fått lära mig att le”

När Iris Johansson var tolv år bestämde hon sig för att lämna sin autistiska värld

INTRÄNAD MIN Det ser helt naturligt ut när Iris Johansson ler. Men det är ett ansiktsuttryck som hon tränat in genom att varje dag se sig i spegeln och försöka se ut som andra människor gör när de ler. Det var hennes pappa som kom på idén att hon skulle använda spegeln för att lära sig kommunicera med andra.
Foto: Lasse Allard
INTRÄNAD MIN Det ser helt naturligt ut när Iris Johansson ler. Men det är ett ansiktsuttryck som hon tränat in genom att varje dag se sig i spegeln och försöka se ut som andra människor gör när de ler. Det var hennes pappa som kom på idén att hon skulle använda spegeln för att lära sig kommunicera med andra.
BOKRECENSIONER

Iris Johansson kan varken känna sorg eller glädje.

Hon är född autistisk.

Nu debuterar hon med självbiografin ”En annorlunda barndom”. Den ger en fascinerande inblick i en värld som tycks obegriplig och stängd för oss vanliga människor.

När man träffar henne skiljer hon sig på intet sätt från normalbefolkningen. Hon är vänlig och artig, ler ofta och svarar enkelt och klart på mina frågor. Med andra ord – Iris Johansson verkar fast förankrad i verkligheten.

Men riktigt så enkelt är det inte.

– När jag vaknar på morgnarna vet jag inte var jag är och det tar sin tid innan jag orienterat mig. Därefter ställer jag mig framför spegeln tills jag ser hur jag ser ut, okänsligheten i kroppen försvinner och jag får en medvetenhet som avstyr alla tvångstankar. Ibland går jag fram och tillbaka och pickar på mig själv för att känna att jag finns och att jag har en kropp.

Handleder personal

Utmärkande för autistiska människor är att de inte kan kommunicera. Med oerhörd möda och med hjälp av omgivningen har Iris lyckats hitta ett sätt att göra sig förstådd, att läsa och skriva. Hon har studerat religionsfilosofi, barn- och ungdomskunskap och psykologi. I dag handleder hon personalgrupper på institutioner för missbrukare, psykotiska patienter och människor med autism såväl i Sverige som utomlands.

Att Iris skulle genomgå en så framgångsrik utveckling var det ingen som trodde när hon var barn.

Älskade att bita små barn

Hon växte upp i en bondefamilj på Västgötaslätten. Tidigt stod det klart att det var något fel på henne.

– När jag var sju veckor märkte pappa att det var något som inte stämde. Mina fingrar hade kommit i kläm och blivit alldeles blå men jag skrek inte.

Iris kunde sitta för sig själv i timmar och bara vagga. Hon skrek för det mesta, när hon talade var det osammanhängande och obegripligt.

– Jag älskade att bita små barn. De skrek i högan sky och det ljudet tilltalade mig och fick mig att skratta. Jag rev mig, bet mig, gick i vägen för bilar, drog djur i svansen eller öronen.

Pappa vägrade att ge upp

När hon inte ställde till med något viftade hon med händerna runt ansiktet och hummade entonigt. Hon gick också runt, runt och pratade för sig själv.

– Jag hade kvar många av reaktionerna ända upp i tonåren, men det tillkom inga nya och en efter en släcktes de ut ju mer kontakt jag fick med det vanliga livet.

Att hon inte sattes på institution kan hon tacka sin pappa för. Han vägrade att ge upp. Med gränslös kärlek och oändligt tålamod förklarade han världen för henne, och när hon var tolv år bestämde hon sig för att bli en vanlig människa, att överge sin autistiska värld.

Kräver mycket träning

– Autism är ett funktionshinder, ungefär som färgblindhet eller hörselnedsättning. Man kan också säga att det påminner om en cp-skada. Men autistiska barn blir behandlade som om de var utvecklingsstörda eller psykotiska. Och det är helt fel, det blir de inte bättre av.

– Autistiska barn kan vara väldigt intelligenta, det är deras sinnen som fungerar annorlunda. Det går att lära dem läsa, skriva och räkna men det krävs mycket träning. Låt dem gå i en vanlig skola med hjälp av en personlig assistent – det skulle bli mycket billigare än den ”vård” de får i dag.

Fakta: Iris Johansson

Ingalill Mosander