”Jag vill skildra maktens män”

Det är fem år sedan Lena Andersson klev in i en debatt där invandrare nästan alltid beskrevs som offer, medan svenskarna per definition sågs som förtryckare. Samtidigt som media hyllade en idealiserad bild av etnisk mångfald, exotisk torghandel och närkontakt med främmande kulturer.

– Men de som förde fram de här åsikterna ville själva inte bo i Rosengård, Hammarkullen eller Rinkeby. Jag kände inte igen mig i den verklighet de beskrev. Jag upplevde alltid en dov underton av aggressivitet och farlighet, våldet var alltid närvarande.

Enligt henne är förorten inte en samling betongklossar utan mer ett mentalt tillstånd. Vad det handlar om är maktlöshet, materiell brist och intellektuell svält.

Själv lyckades Lena Andersson flytta därifrån, först till Östermalm och sedan till Kungsholmen. Hon har tagit en fil kand och skriver bok- och tv-recensioner i Svenska Dagbladet. För närvarande bor hon i Helsingfors där hon läser finska på universitetet.

– Jag behövde lite lugn och ro. Jag hade fått i uppdrag av Unga Riks att skriva en pjäs och längtade efter miljöombyte.

Hennes nya bok ”Du är alltså svensk?” består av tre delar och hon har skruvat beskrivningen av Sverige ytterligare några varv.

”Pjäsen blev början till boken”

– Det började med att jag fick en beställning av Stockholms stadsteater på en pjäs om invandrare och svenskar. Då förklarade jag att jag måste göra den på mitt sätt. Och så skrev jag en absurd anställningsintervju, där det övergripnade kravet var att de sökande var tillräckligt annorlunda för att mångfalden skulle kunna tillfredsställas.

– Men pjäsen har ännu inte uppförts och jag tyckte det var synd att den bara låg där. Så kom jag på att den kunde vara första delen i en bok.

Den andra delen handlar om Fatima, som av en slump hamnar i regeringskansliet, där statsministern gör henne till vaktmästare. Så småningom blir hon hans älskarinna och får följa med honom på officiellt besök till amerikanske presidenten i Washington.

”Kärleken slutar i katastrof”

I tredje delen får statsministern komma till tals och det är en skoningslös bild av en människa som är helt känslomässigt stängd.

– Jag ville porträttera en narcissistisk maktmänniska. Jag har inte tagit honom ur luften utan träffat liknande personer i verkligheten, folk som är väldigt upptagna med sin egen självbild. Statsministern i boken saknar fullständigt empati, kanske är det därför han tillsätter en empatikommission.

För den unga Fatima, som är den enda som gör ett normalt intryck, slutar kärleken till statsministern i en katastrof. Hon blir kastad på sophögen av honom utan någon förklaring. Han har ingen förståelse för den sorg och plåga hon känner.

– Tillvaron går inte att formulera med de ord som står till buds. I stället skapar vi en värld som går att hantera. Om kartan och verkligheten inte stämmer överens håller man sig till kartan. På långt håll ser en folkmassa ut som en enhet. Men när man kommer närmare ser man plötsligt individer.

– Det är litteraturens uppgift att gå in och rota i det här. Det är därför jag ältar det här ämnet.

– Samtidigt låter jag slumpen och känslan leda mig. Anledningen till att jag skriver skönlitteratur är att man får hitta på, använda sin fantasi. Den enda research jag gjort är att jag levt och varit med om en turbulent kärlekshistoria.