”Västvärlden är avundsjuk på Kinas framgångar”

Kina 1978. Henning Mankell sitter i ett klassrum och iakttar eleverna. Han är på rundresa med Kinesiska vänskapsförbundet, runtslussad till daghem, fabriker och skolor.

– Alla begrep att det var tillrättalagt. Men den där dagen har jag ett väldigt starkt minne av. Alla eleverna satt strama som ljus – utom en tjej som tittade ut genom fönstret och drömde. Jag minns att jag tänkte ”detta är också en del av Kinas framtid”. Jag skulle ge ett halvt lillfinger för att få veta vad det blev av henne.

30 år senare har Mankell skrivit ”Kinesen”, om Kinas roll i världen – och i allas våra liv. Han understryker det genom att svepa med handen ut över 1600-talsrummet på sitt förlag i Stockholm.

– Om vi var två till här i rummet, om vi var fem, då skulle en vara kines, eftersom var femte människa nu är kines. Inom ett par år går Kina om USA som världens största ekonomi, det största maktskiftet på 100 år sedan USA tog över efter brittiska imperiet, och det tror jag väldigt få har förstått.

”Lyfte en miljard ur fattigdom”

Själv har han rest österut kontinuerligt och upplevt allt från första resans cykelgnissel på gatorna till de senaste årens byggboom.

– Jag är fortfarande imponerad över att man lyckades lyfta en miljard människor ur absolut fattigdom, men i dag är jag bekymrad över det ekonomiska gapet mellan kineserna. Personligen är jag också bekymrad över Kinas koloniala anslag i Afrika. Det måste diskuteras.

Det var en händelse i Mankells hemstad Maputo som triggade igång arbetet med ”Kinesen”. Kina hade skänkt

Moçambique ett nytt utrikesdepartement och rykten om att de kinesiska arbetsledarna misshandlade de afrikanska arbetarna fick honom att fundera på Kinas nya roll som kolonisatör.

Uppfyller sina drömmar

Men ”Kinesen” startar i Helsingborg där domaren Birgitta Roslin via ett familjedrama dras in i ett internationellt maktspel. I både nutid och dåtid. Mankell har vävt in 1800-talshistoria i manuset för att beskriva hur kineser användes som slavar för att bygga den amerikanska järnvägen.

Den digra researchen har han fått hjälp med.

– För några år sedan, när jag inte hann med allt själv, föreslog min hustru att jag skulle anställa Robban, en invandrarlärare. Han är snabb och får fram det jag inte själv visste att jag ville veta.

I boken ställs läsaren inför frågan var gränsen går mellan godhet och ondhet – och vilket ansvar man själv har för sitt liv, något författaren funderar allt mer över.

– Jag är väldigt privilegierad. Alla har drömmar, men hur många förverkligar dem? Jag gör det jag drömde om. Men jag har aldrig fått något gratis så jag behöver inte tacka någon.

Blir trött av OS-diskussionen

Efter 28 böcker har han fortfarande nyfikenheten kvar. Och förmågan att skriva var som helst, när som helst.

– Jag har stenhård arbetsdisciplin och låter mig inte störas av någonting.

Resultatet den här gången är en bok som kommer ut på sju språk samtidigt.

– Jag tror ingen svensk författare har varit med om det. Det känns fantastiskt roligt.

Att ”Kinesen” ges ut mitt i turbulensen kring OS i Peking är en slump, menar författaren.

– Boksläppet flyttades fram eftersom översättningarna tog tid. Jag visste att jag skulle beskyllas för att ta draghjälp av olympiaden, men så är det faktiskt inte.

Och diskussionerna om en OS-bojkott blir han bara trött av.

– Det luktar surt, sa räven om rönnbären. Jag tror på en dialog med kineserna och är övertygad om att det finns andra orsaker än mänskliga rättigheter bakom bojkottdiskussionen. Västerlänningarna är avundsjuka på Kinas framgångar.