"Mamma blev en pappa"

Jemima är 7, Ella är 6, och Frode blir 4 till sommaren. Ibland, när de svarat på den första frågan och sagt att mamma är en han, får de följdfrågan av sina kompisar, hur det här egentligen kan komma sig? Då svarar de:

– Det blev en pappa av henne.

Jemima och Ella är gamla nog att ha klara och tydliga minnen av Olivia.

– Min äldsta dotter kan nån gång säga: ”Ibland önskar jag att jag hade en mamma.” Då frågar jag varför. Och hon svarar: ”Därför att en mamma städar ens rum och man slipper plocka upp sin gympaväska själv”.

Alex skrattar till åt definitionen av en mamma. Men blir genast allvarlig.

– Det är klart att de kanske kommer sakna den delen, men samtidigt, att ha ärliga föräldrar som står för det de är, det är den bästa förebilden man kan ge sina barn. Och om de skäms för mig tror jag ändå att det är tusen gånger bättre än att jag skäms för mig själv.

Många tar självmord

Som riktigt liten fäste Alex inget avseende vid att han faktiskt hette Olivia. Han kände sig som en kille. Han VAR en kille.

– Sen, när jag var 4, var jag hemma hos mormor och badade med en kusin – och insåg att andra killar inte såg ut som jag.

Det var ganska lätt att leva med det fram till puberteten. Men det var en otroligt stor chock när jag fick bröst. Vad gjorde de där! Då blev jag deprimerad. Och det här var ju nånting jag absolut inte kunde tala om.

Han kunde inte tala om det. Han kunde aldrig vara sig själv.

– De första 25 åren av mitt liv gick jag omkring som en drag queen. Det kändes som att klä ut sig. Jag var hela tiden tvungen att tänka på hur jag betedde mig: Hade jag den rätta rösten? Okej, nu är jag i skolan och det gäller verkligen att vara tjej… Hela min tankekraft gick åt till att försöka vara kvinna. Det tog upp en oerhört stor del av mitt medvetande.

Det är fruktansvärt påfrestande att ägna nästan all sin tid och möda åt att upprätthålla en livslögn.

Alex säger att många inte orkar.

– Det är otroligt hög självmordsfrekvens bland personer som känner sig fångna i fel kön, men så fort de könskorrigerat sig ligger de på samma snitt som befolkningen i stort.

Alex gör liknelsen att han under åren som kvinna var en högerhänt som dag ut och dag in försökte skriva med vänstern.

Svårt att komma ut

– Så fort jag bytte kön försvann hela problematiken. Jag menar, det är inte så att jag i dag går omkring och intalar mig själv att jag är man. Jag är jag. Äntligen.

För Noa innebar könsbytet inga känslomässiga problem – när beslutet väl var fattat – han är bisexuell. Men fram till dess var det ett stort problem både för honom och Olivia/Alex att komma ut och leva i enlighet med sina känslor.

De talade sinsemellan om hur de kände. Men tanken med det var den motsatta mot att komma ut.

– Jag hade hört avlägsna rykten om att det gick att byta kön… Men, alltså, det var utanför begreppsvärlden. Det var mig lika främmande som att råna en bank, säger Alex.

– Vi var båda överens om vad som var rätt och fel och att vi skulle stötta varandra för att kämpa för det rätta, dels med tanke på allmänna samhälleliga värderingar, dels med tanke på vår kristna tro, säger Noa.

Och det rätta var att leva som mamma, pappa, barn, inte att byta kön och leva som pappa, pappa, barn. Homosexualitet var synd.

Aktiva i frikyrkan

För att ytterligare stärka sin religiöst baserade övertygelse om det rätta – de var vid den här tiden båda aktiva i en frikyrklig församling i Linköping – började de studera frågan djupt. Dels nagelfor de bibelställena som ligger till grund för att homosexualitet ses som synd, dels läste de andra verk i ämnet.

– Vår innersta vilja var verkligen inte att luckra upp vår fina moral, tvärtom, vi sökte killerargumenten som vi var säkra på fanns, de ovedersägliga argumenten som bevisade att homosexualitet var synd, säger Alex.

De letade och letade. Men de hittade dem inte. Till slut – och nästan motvilligt – var de tvungna att erkänna att de helt enkelt inte fanns.

Det blev vändpunkten som gjorde att Alex bestämde sig för att byta kön och Noa för att vara öppen med sin bisexualitet.

Fick kalla handen

– Vi gick till vår församling och sa som det var. Sen gick det flera veckor, varpå vi blev kallade till ett samtal. De lyssnade till hela vår historia och våra argument, men sa sen: ”Vi hör vad ni säger men vi uppmuntrar och rekommenderar er att söka er till ett annat sammanhang där ni kan känna er mera välkomna.”

Allt var bara en omskrivning för att säga: Försvinn! säger Noa.

– Vi undrade om våra barn kunde fortsätta i barnverksamheterna och fick svaret att ”det skulle kännas väldigt, väldigt konstigt”, säger Alex.

Också Alex och Noas föräldrar hade mycket svårt att acceptera den nya situationen.

– Det var ett svårt, svårt besked för dem. Varför skulle vi bli konstiga när vi kunde vara normala?

Men till skillnad mot församlingen i Linköping ville de försöka förstå, tjata, fråga, undra, gråta, säger Noa.

– Det blev en identitetskris för mina föräldrar. Det var som att de inte kände sin egen unge. Vad händer? Är det droger? Ibland trodde jag att vi inte skulle hitta tillbaka till varandra alls. Men det har vi gjort – och hittat tillbaka till nåt som är mycket bättre än innan. De märker att jag är en mera sammansatt, fungerande människa, säger Alex.

När två människor på ett sånt här omvälvande sätt väljer att leva utanför normen ställs allting i tillvaron på sin spets.

Den som lever inom normen behöver inte ställa sig frågan: Varför? Noa och Alex var tvungna att göra det hela tiden. Och omvänt – alla deras vänner och nära och kära var också tvungna att ställa sig frågan: Varför?

Jobbigt – men i slutändan en positiv process.

Väntar på ny operation

– Det är det bästa som hänt mig, upptäckten att det går att vara som man är, att det går att gå utanför normen, att ifrågasätta allt och bygga upp sina egna värderingar, säger Alex.

– Man fick lära sig vilka som var ens riktiga vänner. Och min kristna tro har utvecklats till nåt jag i mycket högre grad kan stå för. En personlig tro som bygger på att jag vågar ifrågasätta och välja, istället för att bara gå in under nån annans paraply, säger Noa.

Efter den påtvingade brytningen med församlingen i Linköping flyttade de till Umeå. En stad de beskriver som öppen och tolerant.

Hittills har Alex genomgått några enklare operationer samt hormonbehandling. Just nu väntar han och Noa på att socialstyrelsens rättsliga råd ska komma med det sista godkännandet – det som krävs för den avgörande operationen.

Då blir Alex Alex till 100 procent och får ett nytt personnummer.

I dag har han fortfarande Olivias pass och id-kort.

– Jag vågade inte gå och rösta. Jag kan inte resa till USA. Folk bara skrattar åt mig när jag kommer med ett tjejleg.

Snart kan han skratta åt det själv.