Våldet fortsätter – vad händer efter Pride?

På Sergels torg är det hångelfest. Kvinnor kysser kvinnor, män kysser män och andra hånglar i grupp. Förvirrade turister och andra nyfikna undrar vad som pågår, men allt är i sin ordning – det är Pridefestivalen som har börjat.

Men hur ser vardagen ut för HBT-personer när sista paljetten är uppsopad från stadens gator om en vecka? Pridefestivalen är en paradox, vi behöver den för att skapa öppenhet och medvetenhet, samtidigt som den gör oss homosexuella till måltavlor.

Under en politiskt ultrakorrekt vecka per år kan alla vara sig själva. Stockholm fylls av färgsprakande individer. HBT-frågor diskuteras flitigt på ledarsidor och i media. Det är nästan som en Astrid Lindgren-utopi för alla homo-, bi, och transpersoner. Men för många heterosexuella verkar det dock bli en överdos.

Detta missnöje visar sig inte minst i att anmälningarna om hatbrott mot homosexuella ökar kraftigt, i ett tyst utanförskap på arbetsplatser och i skolor och att vi har ett öppet homofientligt parti som kanske kommer in i riksdagen i nästa val.

Anneli Svensson, rådgivare på RFSL:s brottsofferjour, menar att vi har misslyckats med de unga.

– Det är ett totalt misslyckande för samhället att de unga som kommer ut i dag är så utsatta. Ibland känns det som att det är svårare att komma ut i dag än för 20 år sedan, säger hon.

Speciellt hårt är klimatet i skolorna, där 36 procent av de homo- och bisexuella killarna blivit utsatta för våld.

Samma siffra för heterosexuella är 9 procent, enligt Folkhälsoinstitutet.