”Tack vare forskning är prognosen god”

Ögonen blänker till. En vecka har gått sedan Gunvor Äng, 64, fick sin sista stråldos.

– När jag kom hem öppnade vi en champagne. Jag ska ju vara frisk nu. Jag är frisk! Det gäller bara att släppa det här, säger Gunvor och Lennart nickar.

De sitter tätt tillsammans i den stora roströda vardagsrumssoffan.

Höstmörkret har lagt sig över hustaken mitt emot deras stora vackra sekelskiftesfönster på Östermalm i Stockholm men vardagsrummet känns ljust och luftigt. Ett lugn i stormens öga.

Förlorade sina livspartner

Senaste halvåret har varit kaosartat för dem båda. Och för de fyra barnen, även om de numera är utflugna med egna barn. Alla har de gått igenom en stor sorg tidigare.

Lennarts förra fru gick bort i bukspottskörtelcancer. På bara tre månader stod han plötsligt ensam med två tonåringar i chock. Gunvors man avled några år senare i en skoterolycka.

– Över ett dygn vänds allt upp och ner. Det kan inte bli så mycket värre... säger Gunvor som också lämnades med två barn.

Gav sig inte

Tack vare en svägerska som tyckte att de två skulle passa för varandra träffades de på en golfbana.

– Och så har vi fortsatt spela, men tror du verkligen det var så planerat? undrar Lennart och drar på munnen.

Livet återvände. De trivdes med varandra, såg framåt och insåg vikten av att göra roliga saker tillsammans. Att de snart skulle dras in i en ny kamp på liv och död fanns inte i tankevärlden.

Det var Gunvor själv som upptäckte den lilla knutan i ena bröstet strax före jul förra året. Varken mammografin eller stickproverna visade något anmärkningsvärt, men läkaren gav sig inte och gjorde en minutiös undersökning med magnetröntgen och hittade några cellförändringar i andra bröstet. Gunvor gick med på att ta bort en tårtbit i varje bröst för att kunna undersöka cellfyndet och den misstänkta knölen närmare.

– Det var som en liten kula, men hårdare än de knölar jag tidigare känt. Eftersom jag hade tagit bort en ofarlig knöl för några år sedan trodde jag det var samma sak den här gången, säger Gunvor som hade gjort upp med sina väninnor att oavsett hur det gick skulle hon komma på den planerade tjejmiddagen efteråt.

Lennart hade tid hos sin frisör den här dagen. Den 10 juni.

– Gunvor var ganska cool. Visst insåg jag att det fanns en risk, men i grunden trodde inte jag heller att hon skulle åka dit, säger han och fattar hennes hand.

Avgrunden öppnade sig

Chocken blev därför total. Den centimeterstora kulan som plockades bort var malign, en elak tumör.

– Middag var inte att tänka på. Det var som att en avgrund öppnade sig berättar Gunvor.

Är det något hon oroat sig för i livet är det just cancer.

– Ordet är så laddat. Det går inte att komma ifrån, säger Lennart som fick beskedet i mobilen hos frisören.

Han insåg allvaret. Samtidigt stålsatte han sig. Bröstcancer måste inte vara ett dödsbesked. Det visste han. I det här fallet var tumören dessutom liten och hade inte spridit sig. Portvaktskörteln var frisk.

– På så sätt är vi turligt drabbade. Över 80 procent klarar sig utan några som helst men. Många behöver inte ens ta bort bröstet längre. Det är fantastiskt, säger Lennart som är uppdaterad.

Slapp illamåendet

Sedan hans första fru gick bort har han år ut och år in betalat avierna Cancerfonden skickat honom. Det känns viktigt.

– Jag är oerhört tacksam. Det är ju tack vare forskningen som prognosen är god, säger Gunvor som själv tackade ja till att delta i ett forskningsprojekt under behandlingen.

Utöver vanlig strålning strålades hon med radioaktiva isotoper som med millimeterprecision bränner bort cancercellerna.

Nu känns det bra. Strålningen gick över förväntan. Hon slapp illamåendet och tappade inget hår alls. Det som har känts tyngst har varit all ovisshet och den långa väntan på behandling.

– Visst försöker man leva så normalt som möjligt, göra roliga saker och umgås med barn och barnbarn. Samtidigt går man väldigt mycket in i sig själv, säger Gunvor och hoppas att det är över nu.

Uns av tvivel

Ett återbesök återstår. Då ska hon få ställa alla de där frågorna som ploppar upp. Hur orolig behöver hon egentligen vara för att det kommer tillbaka?

– Jag är ju frisk. Det är jag! Ändå känner man ett uns av tvivel innerst inne. Varför ska jag då äta medicin och gå på kontroller ..?

Hon kramar Lennarts hand. Nästa vecka sitter de vid honnörsbordet i Globen där den stora Rosa bandet-galan äger rum.

Överlevarna. Det är dem de tillhör nu.