Jag är så trött på män som dödar oskyldiga

Jennifer Wegerup

Han var arbetslös, arg och besviken på alla politiker.

Så den 28 april åt Luigi Preiti frukost, tog sina cigaretter, bilnycklar och en pistol och åkte till Rom för att skjuta en politiker.

När han inte kom åt någon sköt han två karabinjärpoliser istället, den ene var ytterst nära döden.

Några dagar senare tog en annan italiensk man, Christian Agostini, fram sin pistol. Han misstänkte frun Chiara för otrohet och sköt ihjäl henne. Sen sköt han sig själv.

Paret hade en son på sju år som nu är föräldralös och får växa upp med vetskapen om vad hans pappa gjort.

Samtidigt, i Sverige, misstänks en man ha tagit livet av sig själv och sina barn efter en separation.

Exemplen är oändliga, i alla länder, alla sorters familjer.

På något vis känns det som att detta är något som vi ser som ofrånkomligt, som en del av manligheten.

Jag vägrar att acceptera det.

Män är underbara, jag älskar män. De flesta män är normala och inte beredda att ta till våld.

Men lika sant är att en förkrossande majoritet av alla våldsverkare är män.

Det gör mig rasande. Uttrycket ”utökat självmord” som ofta används när en man dödat även fru och/eller barn är vidrigt.

Det är mord och inget annat.

Jag bryr mig inte om hur dåligt de här männen mår.

Väldigt många kvinnor är också arbetslösa, blir övergivna, förgås av svartsjuka, sorg eller andra kval.

Men de beväpnar sig inte, tar inte med sig barnen i döden eller skjuter den otrogne maken.

Visst, det händer. Allt händer.

Men det är undantag, inte regel.

Inte för att kvinnor är bättre människor. Utan mest av allt för att du som kvinna inte lever i en värld där det outtalade, men överallt rådande, begreppet ”it’s a man’s world” är riktat till dig.

Du uppmuntras inte att agera våldsamt, ta plats och kräva din rätt. På ett undermedvetet plan vet du att förlorarbiten är en del av tillvaron.

Jag är så innerligt trött på galna, självrättfärdiga karlar som tar med sig oskyldiga människor in i döden.

Är det något problem vårt samhälle borde ta tag i på allvar så är det mansrollen, som år 2013 ännu är så bedrövligt fyrkantig, begränsande och farlig.

avAftonbladet

ARTIKELN HANDLAR OM