Det är lätt att befara det värsta inför valet

Bromsklossarna som skulle stoppa maktmissbruket finns inte

Av: Tomas Hemstad

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Donald Trump på kampanjmöte häromdagen.
Foto: ap
Donald Trump på kampanjmöte häromdagen.

KULTUR

”Whose streets – our streets”. Vi marscherar på söndagseftermiddagen i en ungdomsledd demonstration som kräver lite allt möjligt: Black lives matter, bevarade hbtq-rättigheter, aborträttigheter, skydd för urinvånare och så vidare. 

Det är mitt sällskap, ett 70-tal ungdomar, en handfull medelålders aktivister från Refuse fascism, en utbrytargrupp från maoistiska Revolutionary communist party och, alldeles framför oss, San Francisco-originalet och konspirationsteoretikern Frank Chu med ett av sina sedvanligt dadaistiska demonstrationsplakat. 

Det är en ganska förvirrad demonstration där ljumma budskap som ”Vote him out” blandas med Assata Shakurs bevingade ord om att ”vi [svarta amerikaner] inte har något annat att förlora än våra kedjor”. 


Veckan innan godkändes Amy Coney Barrett som ny domare i USA:s högsta domstol, utan något speciellt motstånd från demokraterna som genom Nancy Pelosi lovat att de skulle sätta hårt emot, och att de hade ”flera pilar i sitt koger”. 

I själva verket steg hennes popularitet bland demokrater under utfrågningen, där seniora senatorn Dianne Feinstein öppnade sitt anförande med komplimanger om Barretts väluppfostrade barn, och avslutade med en masklös omfamning av sin republikanska motsvarighet Lindsey Graham. 

Donald Trumps första mandatperiod har känts som en evighet. Att vi nu närmar oss val borde kännas hoppfullt, men det vilar något antiklimaktiskt över stämningen i San Francisco. Efter det här året. Efter valet. Efter pandemin. Det börjar sjunka in att det inte finns några slut i verkligheten, bara skeenden som leder till andra skeenden. 

Och det finns inget som tyder på att verkligheten kommer vara omedelbart annorlunda i morgon. Valet är redan omgärdat av hot och oroligheter, legala krokben för den demokratiska processen och försök att redan nu underminera resultatet. 


Det finns ingen anledning att tro att något kommer att klargöras under valnatten, och om det blir domstolar som fastställer valresultatet så har republikanerna fördel, dels genom att de dominerar Högsta domstolen, men också genom de konservativa domare som Trump har utsett till staternas högsta instanser. 

Ännu mer oroväckande blir det när man minns hur Gore förlorade Florida mot Bush, då demokraterna och Gore till slut erkände sig besegrade av republikanerna. Efteråt har studier menat att Gore hade en majoritet av rösterna i hela staten.  

Längs vägen till demonstrationssamlingen har plywoodskivor spikats upp för fönstren inför tisdagens val. Det finns ingen förväntan bland de jag pratat med om att det kommer bli upplopp under valnatten, och vi spekulerar under promenaden om att det kanske är polisen som skrämt upp affärsägare och hyresvärdar och att de försöker provocera fram våldsamheter. I avsaknad av information som går att lita på får gissningar och teorier en djupare innebörd. 


Åren med Trump har präglats av två huvudsakliga konspirationsteorier. Den ena, Qanon, demonstrerar på gatorna mot påstådda pedofilnätverk, masktvång, vaccin och 5G. Och i den här valprocessen ser vi för första gången (Qanon uppstod 2017) flera Q-anstrukna kandidater till senat och kongress. 

Den andra, den där allt som står utanför mittdemokraternas världsbild beror på Putin och ryska internettroll, kom att helt dominera liberal nyhets-tv och tidningar under Trumps första tre år vid makten. 

Foto: Tomas Hemstad
En loj demonstration med spridda budskap drar genom San Franciscos gator.

Medan aktivister ockuperat flygplatser mot Trumps muslimförbud, blockerat gränsmyndigheten ICE för att  protestera mot familjeseparation och fängslade barnfamiljer och eldat upp polisbilar för att kräva ett slut på utomrättsliga avrättningar av svarta personer, gick centristerna helt in i fantasier om Donald Trump i handklovar, och en på förhand dödförklarad riksrättsprocess. 


Republikanska operatörer som FBI-chefen James Comey och utredaren Robert Mueller blev hjältar som skulle rädda demokratin och det var närmast oseriöst att fokusera på det sönderfallande land vi bor i. När Trump friades gick luften ur och det mesta i budskapsväg från mittdemokraterna har handlat om hot om ytterligare Trump, samt vad som kommer hända om Ruth Bader Ginsburg dör. Nu är vi halvvägs där.

Sedan Obama tagit kål på Bernie Sanders kampanj genom att konsolidera centristerna runt Biden har demokraternas ideologiska tomhet, tillsammans med pandemin, legat som en våt filt över vad som borde varit en entusiastisk kamp för ett land, en värld bortom Donald Trump. 

Och medan yrvakna men trogna blue wave-demokrater fortsätter att utropa ”Vote!”, som vore det ”thoughts and prayers” efter en skolmassaker, så undrar vi som inte bor i de stater där valet avgörs, vad som händer sedan. 


Vad händer om Trump vinner? Vad händer om vi inte får ett definitivt valresultat? Och vad händer om Biden vinner, men Trump fortsätter sin eviga kampanj, med en allt mer radikal bas, och polis och andra brottsbekämpande myndigheter på sin sida? Och nu dessutom med en regering som bland Make America great again-fanatikerna kan komma att ses som illegitim? 

Innan Trump tillträdde sas det att det fanns ”checks and balances”, bromsklossar i systemet som skulle stoppa maktmissbruk. Nu vet vi att det inte är så. Allt är annorlunda.

Och allt är likadant: När ännu en svart man skjuts ihjäl i Philadelphia veckan före valet, och oroligheter bryter ut, får Biden frågan om vad man ska säga till ursinniga Philadelphia-bor om detta. ”Det finns inga ursäkter alls för upplopp och våld”, svarar Biden blixtsnabbt, en signal om var prioriteringarna kommer ligga även under en demokratisk regering.


Det är svårt att föreställa sig positiva utfall av valet och lätt att befara det värsta. Den loja demonstrationen fortsätter genom finansdistriktet, förbi kontoren där ICE håller till. En tonåring med megafon skanderar: ”This is what democracy looks like”. Kanske. Vi får se. 

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.