Mejla

Oisin Cantwell

Någon borde lyssna på Julian Assanges pappa

Foto: LOTTE FERNVALL
John Shipton, Julian Assanges pappa, var inbjuden till riksdagen av Amineh Kakabaveh.

I riksdagens gamla rökrum hölls i dag ett seminarium som den elakt lagde skulle kunna beskriva som konspirationsteoretikernas julafton.

En mer välvillig blick på spektaklet noterar i stället en åldrad mans rörande kamp för en världsberömd sons fall från celeber hjältestatus till fängelsehåla.

John Shipton heter fadern, en vänlig och lågmäld herre som åker världen runt för ”att väcka oss till medvetande om det övergrepp som begås mot Julian Assange”.

Till riksdagen är han inbjuden av Amineh Kakabaveh, som under tumultartade och rubrikvänliga former hoppade av Vänsterpartiet för en månad sedan och nu framlider sina dagar som politisk vilde i den lagstiftande församlingen.

Vid ett avlångt bord satt bland andra en representant för organisationen Iraksolidariet, en pensionerad överläkare, en aktivist från föreningen Nej till Nato, sammanlagt 10 grånade män och kvinnor med pigga blickar och bestämda ansiktsutryck.

Tillställningar av detta slag brukar inte tilldra sig pressens intresse. Men en sen insläntrare visade sig representera en publikation som heter Magasin latino. Och en av herrarna berättade att han var gammal sportjournalist på Svenska Dagbladet som tagit avgångsvederlag och nu frilansar åt tidningen Proletären.

– Lenin var djurgårdare, viskade han övertygande i mitt öra.

Kakabaveh tog till orda och berättade att hon mejlat en inbjudan till samtliga 349 riksdagsledamöter, men att de alla var för rädda för att dyka upp.

Åhörarna nickade instämmande, att Sverige just visade sig ha ett parlament fullt av ynkryggar som inte vågar se den obekväma sanningen i vitögat var inte en nyhet som förvånade denna församling.

En dam upplyste om att Roger Waters, en gång i tiden frontfigur i Pink Floyd, hållit en konsert för endast Assange, något som den lömska pressen undvikit att rapportera.

Arne Ruth, med ett förflutet som kulturchef på Dagens Nyheter och Expressen, höll ett kort anförande och lät sedan pappa Shipton ta över.

Ett ansikte likt sin sons, uppenbart plågad, men inte bruten.

Julian, berättade han på bildad australisk engelska, riskerar 175 års fängelse i USA.

”Det är i praktiken en dödsdom ... Han har gått ner 15 kilo ... Två barn som inte får träffa sin far ... Högsäkerhetsfängelse i London ... Terrorister och mördare behandlas bättre ...”

1 av 2 | Foto: LOTTE FERNVALL
John Shipton förtjänar att bli lyssnad på.

Utanför fönstret sliter en man med att måla om byggbodar som står på pråmar i vattnet: Det påstås att de har fel röd färg och att någon på Stadsbyggnadskontoret har blivit förbannad.

Ja, det går att raljera över en församling som mest påminner om de original till privatspanare som länge samlades en gång om året för att dryfta sina rön om Palmemordet.

Och visst går det att ha invändningar mot retoriska försök till att omvandla den frånvarande huvudpersonens dom på 50 veckors fängelse för brott mot brittiska borgensvillkor till en politisk bestraffning.

Näsvist i överkant vore troligen att försynt harkla sig och påminna om hur CNN detaljerat och välunderbyggt i somras avslöjade att Assange förvandlade sitt rum på Ecuadors ambassad till en kommandocentral och tog emot ryska hackare bara dagar innan Wikileaks publicerade tiotusentals stulna mejl som kom att påverka det amerikanska presidentvalet 2016.

Direkt impopulärt hade det sannolikt varit att ställa frågor om varför Shipton låtit sig bjudas till Syrien för att frottera med diktator Bashar al-Asad.

Men världen skulle vara en sämre plats utan dessa idealister och särlingar av det slag som sökte sig till dagens seminarium.

Och en åldrad man med vitt, spretigt hår, sliten kavaj och sorgsna ögon förtjänar att bli lyssnad på.

Att utrymmet i vår tids rastlösa medier för hans berättelse är begränsat är strängt taget en helt annan historia.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM