Mejla

Hans Abrahamsson

Abrahamsson: Jag mår illa

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Lias Andersson, Jesse Virtanen, Simon Bertilsson och Patrik Berglund.

Coronapandemin har slagit knockout på stora delar av världen.

Vi vet väldigt lite om framtiden och ingenting är sig likt.

Eller möjligen med ett undantag: I SHL fortsätter miljonrullningen som om ingenting har hänt.

Jag ägnade mig åt att sammanställa alla värvningar som presenterats sedan cornapandemin i mitten av mars satte stop för allt fortsatt spel i SHL. Kom fram till att det handlar om ett 80-tal namn. Åtminstone ett tiotal (säkert fler) var klara innan coronapandemin bröt ut. Men ändå.

Och tittar vi bara från maj och fram till i dag handlar det om fler än 30 namn som presenterats – och det är sannerligen inte kreti och pleti från division 1 eller obskyra juniorligor som har hämtats in.

Knappt ens någon spelare från Hockeyallsvenskan.

Nej, i stället har flera SHL-klubbbar kastat sig in i en gigantisk köpfest. Sett till SHL-nivå är det stjärnnamn efter stjärnnamn som har vandrat in på ligans egen catwalk.

Jag bara drar några sena värvningar ur hatten: Jesse Virtanen, Lias Andersson, Nick Ebert, Markus Ljungh, Olli Palola, Carter Camper, Joel Persson, Simon Bertilsson, Patrik Berglund och Anton Wedin.

Jag vågar påstå att årets upplaga av SHL på pappret är den bästa på många år.

Men den som ropar om försiktighet med lönebudgetar och höjer ett varningens finger för att det kan dröja länge innan publiken får återvända i full omfattning framställs som en tråkmåns och obotlig pessimist.

Två klubbar, Luleå och Djurgården, har dragit i handbromsen och helt avstått värvningar under våren och sommaren. De tre nyförvärv var som klubbarna har presenterat var klara redan innan spelet avbröts i mars. Åtminstone i Luleås fall kan försiktigheten delvis förklaras med att de knappt tappat några spelare och redan hade en stark trupp. Men de här klubbarna har ändå valt en annan väg.

Vem ska betala det här kalaset?

Jag hade sett framför mig att ligan centralt (klubbarna tillsammans) redan i april helt skulle dra i värvningsbromsen. Och fram till man visste mer i publikfrågan hellre fyllt på de lediga platserna med juniorer. Nu ville ingen vara en förlorare i det chickenrace som pågått de senaste månaderna för att inte stå med ett lag som riskerar att åka ur SHL fram mot våren. Något som har gjort att det – mitt i coronapandemin – startats en kapprustning som inte kan vara sund.

Jag älskar verkligen när högkvalitaativa spelare väljer SHL och därmed höjer kvaliteten på vår högsta liga. Tro inget annat.

Men inför just den här säsongen, och som världsläget är, lämnar det en rätt bitter eftersmak.

Jag mår faktiskt lite illa.

Jag är långt ifrån någon ekonom, men jag fattar ärligt talat inte hur klubbarna ska få ihop detta. Om det nu inte blir fritt fram för publik redan i premiären eller åtminstone några veckor senare.

Vem ska betala kalaset?

Jag har bevakat SHL i 15 år och vet hur otroligt tufft det är för klubbarna att få verksamheten att gå runt säsong efter säsong under normala omständigheter. Man töjer sina lönebudgetar och organisationer så långt det går för att först och främst inte åka ur och i andra hand var med och gå långt i slutspelet.

Den allmänna uppfattningen har varit att det krävs åtminstone en semifinalplats för att göra en plusresultat värt namnet.

Hur ska då den här säsongens ekvation gå ihop?

Snuddar vid bedrägeri

Det kan vara så att publiken släpps på med endast lätta begränsningar fram mot jul. Eller till och med tidigare.

Ingen vet. Men vi kan också stå inför en hel säsong där kraftiga begränsningar kommer att råda runt hur många åskådare som släpps in.

Ingen kan med säkerhet säga hur det blir.

Ett alternativ för att lindra den ekonomiska krisen som finns runt hörnet är givetvis att 1. drastiskt sänka spelarnas löner eller att 2. hoppas på ännu mer stöd från staten. Klubbarna har redan blivit kompenserade av staten för uteblivna slutspelsintäkter samt att samtliga klubbar har valt att utnyttja möjligheten till korttidsarbete.

Men båda de här alternativen känns en smula osmakliga med tanke på den värvningskarusell som pågått.

Över 80 spelare totalt, mer än 30 stjärnnamn bara sedan i maj.

Flera av de här stjärnnamnen har lockats till SHL med höga löner, men framför allt för att det råder sådan osäkerhet i andra ligor. Att de inte fått, eller inte har vågat vänta, på jobb i KHL, Schweiz eller till och med NHL.

Om det nu blir så att klubbarna går ut och sänker deras löner med sig 25 procent så tycker jag att det snuddar vid bedrägeri. Jag menar risken för att det skulle bli spel med kraftiga publikbegränsningar var väldigt uppenbar redan när spelarna erbjöds sina lukrativa kontrakt.


SPELTIPS: Europatipset i sista stund: Se expertens skrällar och spikar


Av: Hans Abrahamsson

Publicerad:

LÄS VIDARE