Bank: Isak är uttagen för hur bra han är – just nu

Ingen annan har visat att de står före i kön

FOTBOLL

Martin Ödegaard till Ajax för 200 miljoner? Alexander Isak åter till supertalangstatus via Eredivisie?

Drömmarna lever.

Vi har just tagit ett steg tillbaka till framtiden.

Som skandinavisk fotbollsmänniska har man anpassat sig vid vissa förhållningssätt, det är sådant som en lång, kall vinter gör med en fotbollssyn.

Fantasier och chansningar har varit för de andra, för de med större talangbanker och större marginaler att bolla med. Supportrar och folkdomstolar kan prata sig blå om spelare som ”förtjänar chansen”, som ”borde testas”, men när trupperna tas ut så brukar det alltid bli tydligt att våra landslag har väldigt lite gemensamt med ett programformat i TV4: Det här är inga auditions, det är ingen miljö där man löser trisslotter och hoppas på det bästa.

Sannolikhetskalkylerna präntas i svart mot vit bakgrund. Förbundskaptener som Lars Lagerbäck och Janne Andersson ägnar sig åt verkligheten, här och nu handlar den om fyra förtvivlade dagar.

Men… se på sjutton! Vad är det där som långsamt blir allt suddigare i backspegeln?

Ah, framtiden.

Ingen skrämmande konkurrens

Om jag kisar lite kan jag se den där träningslandskampen på Ullevål, när solen sken och publiken skrek som om de var på boyband-konsert. Martin Ödegaard var bäst på planen, sexton år gammal och klar för Real Madrid.

Lite klarare i konturerna: AIK–Elfsborg på Friends Arena i april året efter. Jag skrev om en sextonårig Alexander Isak som ”flöt runt som flytande materia”, som ”länkspelade, tänkspelade och blänkte till med dribblingsräder, frispelningar och en närvaro som det brukar ta tio års toppfotboll att samla ihop”.

Det är fyra och tre år sedan nu, om ett par veckor möts Norge och Sverige på Ullevål igen. Ödegaard, 20, har hamnat rätt i Vitesse, blivit mer konkret och större i sitt spel. Isak, 19, har sprungit in på samma, speltidskantade väg i Willem II. Båda är a-landslagsmän nu, och eftersom framtidstro är en ödesfråga i den här sporten (eller i alla) så går det inte att vara annat än glad över det.

Varför nu? Varför är Alexander Isak en av tre renodlade toppanfallare i en svensk landslagstrupp just den här våren?

Jag är övertygad om att det finns både negativa och positiva drag i den förklaringsmodellen. Han är med för hur bra han är, snarare än för hur bra han kan bli – men framför allt är han ju med för att konkurrensen inte direkt skräms.

Iisaac Kiese Thelin är fastfrusen på bänken i Bayer Leverkusen, John Guidetti har mindre speltid i Deportivo Alavés den här säsongen än vad Alexander Isak har på de fem senaste veckorna. Ola Toiv… nä, han har ju satsat på sin surfarkarriär istället.

Det finns inte så många alternativ, helt enkelt. Och om vi istället ser till vad vi får, snarare än vad vi saknar, så gick det ju att räkna ut redan när lottningen föll att det här kvalet kommer att ställa andra krav på Sveriges spel än VM-kvalet senast.

– Vi vill ha ett eget, bra anfallsspel. Mot vissa, bollförande lag, behöver man kanske andra typer, konstaterade Janne Andersson när han presenterat sin trupp.

Spelaryp som behövs

Mot Spanien kommer de att få sjunka hem i sin trygga organisationssjälvbild och göra ett normalt jobb. Men mot kompetenta, defensiva kollektiv som Lagerbäcks Norge eller Cosmin Contras Rumänien så kommer Sverige att behöva spelare som kan överraska ett samlat, smart försvar.

Välkommen in i matchen Ken Semas en-mot-en-egenskaper, välkommen Samba-Sam Larssons elvispfötter och assistblick, välkommen Robin Quaison i nummer tio-hålet och Alexander Isaks kloka målskytte.

Lägg till Emil Forsberg och Viktor Claesson, så är det faktiskt ganska väl förspänt med den där sortens spelare som kan öppna matcher med sin rationella irrationalitet.

Janne Andersson vill till EM, han har två möjligheter att ta sig dit (kvalet eller Nations League-slutspelet), men just nu tänker han på just nu.

Och just nu är Alexander Isak med i landslaget, eftersom ingen annan visat att de självklart ska stå före honom i kön.

avSimon Bank