Wennerholm: Jag har tappat min tro på svenskorna

avMats Wennerholm

Publicerad:
Foto: ANDREW BOYERS
Sofie Skoog rev ut sig på 1,95.

LONDON. Jag sitter och ser de svenska höjdtjejerna Erika Kinsey och Sofie Skoog riva ut sig på 1,95 här i London.

För femtioelfte gången känns det som.

Och nu tror jag tåget har gått efter italienska Elena Vallortigaras sensationella uppvisning och 2,02.

Var kom hon i från?

De svenska höjdtjejerna har jag slutat tro på tyvärr. Det finns få jag unnat en framgång så mycket som Skoog och Kinsey.

De har verkligen haft sin chans under ett par säsonger där standarden i damhöjd varit historiskt låg, med undantag för ryskan Marija Lasitskene.

Men svenskorna verkar ha stannat på 1,94.

Varje gång ribban åkt upp ytterligare en centimeter har det känts som ett oöverstigligt hinder.

Och nu har fler än Lasitskene vaknat.

Här i London var 26-åriga italienskan Elena Vallortigara den stora sensationen.

En stor talang som junior, men inför den här säsongen hade hon ett personbästa på 1,91.

Nu hoppade hon över drömgränsen två meter och sedan 2,02 och höjde sitt nysatta personbästa med sex centimeter.

Just det jag skulle vilja se Sofie Skoog och Erika Kinsey göra.

Få det där lyftet.

Oroad på allvar

Nu har fyra europeiska tjejer hoppat över två meter i år och det är därför jag tror att tåget gått för svenskorna i EM. Avståndet till toppen är för stort.

Och med ett EM som historiskt sett dominerats av damerna drygt två veckor bort är det dags att bli oroad på allvar.

Då pratar jag inte om Skoog och Kinsey i första hand, utan skador och annat elände som drabbat betydligt större medaljkandidater än de båda.

Senaste svenske EM-guldmedaljören Meraf Bahta är visserligen igång och tränar igen i schweiziska St Moritz, men fick bryta senaste tävlingen i Rabat med andningssvårigheter.

Det loppet slutade på sjukhus.

Dessutom är Bahtas värste konkurrent, holländska Sifan Hassan, i galet bra form. Europarekord på 5000 meter i Rabat förra veckan och världens tredje snabbaste tid någonsin på en engelsk mil här i London då hon vann på 4:14.71.

I samma St Moritz tränar även fjolårets sensation Lovisa Lindh, bronsmedaljör på 800 meter i Amsterdam 2016.

Hon jagar fortfarande rekordformen efter den fotskada som kostade henne en VM-start här i London i fjol.

Bengtsson största hoppet

Just nu känns Angelica Bengtsson som det största hoppet på damsidan, med sitt nysatta svenska rekord på 4,72 och med löfte om mer.

Men i stavhopp är konkurrensen mördande med ryskan Sidorova och grekiskan Stefanidi i toppform.

Det är oroande att mest elände drabbat damerna, som dominerat i EM sedan Malin Ewerlöf tog sitt sensationella silver på 800 meter i Budapest 1998.

Av totalt 24 svenska EM-medaljer sedan dess har sexton tagits av tjejer - dubbelt så många som herrarna.

Och sex av dem har varit guld, inklusive de två senaste.

Moa Hjelmers EM-guld på 400 meter i Helsingfors 2012 och Meraf Bahtas seger på 5000 meter i Zürich två år senare.

Och av de tolv senaste EM-medaljerna är damernas dominans ännu större. Där är ställningen 10–2.

▪▪▪

Michel Tornéus slipper i alla fall Greg Rutherford i EM.

Britten som vunnit både OS- och VM-guld och de två senaste EM-gulden 2014 och 2016.

En makalös tävlingsmänniska.

Han gav sig själv en sista chans är han tog farväl av hemmapubliken i London, men landade på 7,55 och kände av sin onda. Det räcker inte för att han ska åka till EM.

Han känner att han inte kan konkurrera om guldet.

– Ja, lite synd eftersom standarden är låg just nu. Det känns som 8.10 kan räcka för medalj. Men kroppen säger nej. Karriären är över, sa en rörd Rutherford.

Men upplyftande ord för svenskarna Michel Tornéus och Thobias Nilsson Montler. Båda med kapacitet att hoppa 8,10 i Berlin.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott

London