”Det var farbröder i mustasch som direkt skulle fram och pussas”

Av: Erik Niva

Publicerad:
Uppdaterad:
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Tobias Linderoth

VAR? Galatasaray, Turkiet

NÄR? 2007/08

”På flyget ner till Istanbul satt min agent Roger Ljung och halvlog hela resan. När jag frågade vad som skulle hända när vi landade så svarade han inte. Istället satt han bara där med något lurigt leende på läpparna. Så jag hade lite på känn att det kanske kunde bli något, men jag kundealdrigföreställa mig att det skulle bli som det blev.

När jag såg hur mycket folk det var på flygplatsen så vände jag mig om, för att se vad det kunde vara för berömd person bakom mig. Men så började de sjunga ”Linderoot”, ”Linderoot” – och sedan var det kaos. Folk var... väldigt på. De skulle fram och kindpussas och kramas och slängde upp mig i luften och... Jag kan ju erkänna att jag inte var jättebekväm.

Jag var lite i chock, dels för att mottagandet var så stort, och dels för att det var så fysiskt. Det var farbröder i mustasch som direkt skulle fram och pussas, och jag är väl sådan att jag sparar sådant till den närmaste familjen. Det var ju inget som jag var van vid – det var verkligen speciellt – men jag fick snabbt vänja mig vid att det var såhär det funkade där nere. Jag hade ju spelat VM och representerat en ganska stor klubb i Premier League, men det här var ändå något helt annat.

Redan efter VM 2006 visste jag att det fanns intresse från Galatasaray. Roger Ljung hade själv varit där och spelat, så han kände folk i klubben sedan innan. Den sommaren gick det inte att lösa med FC Köpenhamn, men sommaren 2007 kom de in med ett konkret bud som FCK inte kunde tacka nej till.

Jag var väldigt sugen på ett helt nytt äventyr. Och jag ville söderut. Eftersom pappa hade spelat i Olympique Marseille så följde jag dem mycket ett tag, och så var vi ganska ofta nere i södra Frankrike. Dessutom är jag uppvuxen med dansk tv, och där visades alltid Barcelona-laget där Michael Laudrup spelade. Pep Guardiola var min stora favorit. Sättet han spelade på, sättet han var på – han var den stora idolen. Så egentligen hade jag alltid haft som mål att komma till Sydeuropa, men sedan hade det ändå blivit så att jag höll mig i norr.

Därför lockade verkligen Galatasaray och Istanbul. Jag kunde ha suttit kvar i en trygg miljö i Köpenhamn – vi trivdes väldigt bra där – men genom hela min karriär var jag sådan att jag ville testa på de möjligheter jag fick. Jag ville inte sitta efteråt och fundera på hur något kunde ha blivit. När jag flyttade till Everton hade jag ändå en föreställning om hur det skulle bli – eftersom jag hade koll på Premier League – men den här gången hade jag verkligen ingen aning. Att testa något helt nytt kändes lite spännande.

Jag hade fått en försmak när vi vann över Turkiet på Ali Sami Yen i kvalet till VM 2002, så jag visste att det kunde vara lite halvgalet. Och jag gillade hur den matchen kändes, jag ville uppleva det igen, känna den där passionen på nära håll varje dag.

Foto: BAHADIR COKISLER
Tobias Linderoth var mer än välkommen till Galatasaray.
Foto: MURAD SEZER / TT NYHETSBYRÅN

När jag först åkte ner till Istanbul var övergången fortfarande inte helt klar. Jag skulle bekanta mig med klubben och staden, och hade intrycket varit att det inte alls skulle funka hade jag väl fått tänka om.

Men det var aldrig ens nära. Efter flygplatsen åkte vi runt för att se oss omkring, och Galatasarays representanter såg verkligen till att visa upp det allra bästa av Istanbul. De visste verkligen hur de skulle sälja in både staden och klubben. Galatasaray har en egen ö, där vi satt och käkade en halvmeter från Bosporens vatten. Vi satt precis under bron till Asien, såg hur den ändrade färg. Sommar, varmt i luften, bra mat – helt magiskt.

Det gick inte att tacka nej. Det var omöjligt att inte vilja ha mer av den där staden och den där miljön.

Vi hade en tysk tränare, Karl-Heinz Feldkamp, som hade varit i Turkiet i olika omgångar tidigare. Jag visste att han ville ha mig. Han hade spelat med Ronnie Hellström i Kaiserslautern, och kollat av med honom vad jag var för spelare och vad jag hade för karaktär.

När jag väl hade skrivit på var det första han gjorde att kalla in mig på kontoret, men han var den gamla skolans tyska tränare och kommunicerade enbart på tyska. Eftersom jag hade bott i Holland förstod jag väl några ord, men det mesta han sa flög ju bara förbi mig.

Min känsla var att han hade sagt att han trodde väldigt mycket på mig och ville satsa på mig i den defensiva rollen på mittfältet – men det var något av en gissning från mig. Exakt vad han sa vet jag fortfarande inte.

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Hakan Şükür under Tobias Linderoths första träning.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
UEFA-cupen 2007, Galatasaray–Helsingborg. Hakan Şükür håller undan Christoffer Andersson.

Jag måste säga att jag blev väldigt väl mottagen av spelartruppen. Hakan Şükür, Hasan Şaş, Okan Buruk... Fantastiska killar, helt prestigelösa. Jag kände mig verkligen välkommen. Hakan Şükür var centralfiguren. Han styrde allt, var kapten och otroligt stor i Turkiet. Var vi än var så var det: ”Hakan! Hakan!”. Men en väldigt bra kille, mot mig var han kanon. Han tog emot mig väldigt väl, pratade med mig och behandlade mig som att jag verkligen hörde hemma där.

Jag blev väldigt överraskad av deras välkomnande. Här tog de emot mig med öppna armar, medan jag tidigare hade varit i klubbar där jag behövde kriga till mig respekten. Det fanns en liten besvikelse gentemot mig själv runt hur det hade blivit i Everton. Jag klev åt sidan lite för mycket där, bad nästan om ursäkt för mig själv. Och det fanns något i mig som ville sätta mig i en liknande miljö igen. Jag ville liksom göra det rätt den gången – ta för mig och verkligen visa vilken spelare jag var.

Tanken var lite att jag skulle sätta nivån på träningarna, både i det taktiska och det fysiska spelet. Men där kunde det bli lite av en kulturkrock. Jag ska inte säga att alla filmade, men... De turkiska spelarna filmade ju mer än de filmade i England, om jag säger så. Även de egna lagkamraterna, när det bara var träning. Och de fick ju höra ett och annat, det fick de. Jag tycker ju att det är fruktansvärt. Filma på träningen? Katastrof.

Klubbpresidenten påpekade hur viktigt och avgörande det var att vi vann. Det var inget negativt med det, utan jag upplevde att spelarna motiverades av det snacket.

Försäsongen var ganska tuff. Det var mycket en-mot-en på planen, mycket disciplin utanför. Galatasaray brukar alltid åka runt i Tyskland, Schweiz och Österrike för att ge något till sina fans med turkiska rötter som bodde i de länderna. Och vart vi än åkte så var det som hemmamatcher, överallt. Fulla arenor, och alltid klart fler Galatasaray-fans än hemmasupportrar.

När jag flyttade till Galatasaray visste jag vad både klubben och fansen krävde: Allt annat än ligatiteln var en stor besvikelse. I FC Köpenhamn var det lite samma sak, så jag hade redan levt med den kravbilden i tre år. Där missade vi titeln den första säsongen, men vann sedan två år i rad.

Jag gillade såna klubbar, den typen av kravställning. Allt blev klart och tydligt, inget flummigt någonstans. Inför matcherna med Galatasaray brukade klubbpresidenten komma och påpeka hur viktigt och avgörande det var att vi vann. Det var inget negativt med det, utan jag upplevde att spelarna motiverades av det snacket.

Foto: ANDREAS HILLERGREN / BILDBYRÅN
Galatasaray inleder säsongen 2007 med spel utan publik.
Foto: ANDREAS HILLERGREN / BILDBYRÅN

När säsongen inleddes var vi tvungna att spela våra hemmamatcher inför tomma läktare. Det var en bestraffning för saker som hänt i derbyt mot Fenerbahçe den våren. Jag hade sett bilderna, och det... såg väl inte riktigt bra ut. Fansen hade slitit loss stolar, och kastat ner bitar av dem mot Fenerbahçe-spelarna. Och så fort någon av deras spelare försökte slå en hörna bara regnade det ner glas och vätska mot dem. Det var livat.

Men även om de inte blev insläppta på arenan så stod fansen där utanför vid matcherna. Varenda match. Vi hade alltid poliseskort, och på den sista biten in mot Ali Sami Yen fick de plöja bort folkmassorna för att vi överhuvudtaget skulle komma igenom och fram.

Så jag kände av trycket och jag kände av förväntningarna – men när det väl var dags att spela inför tomma läktare är det klart att matcherna blev speciella. Det var sådär som det är på tv nu, att du hörde varje ord och varje bollträff. Det blir lite som en träningsmatch.

Men vi klarade av att behålla fokus. Vi spelade ett 4-4-2-spel som passade mig. Naturligtvis blev det lite markeringsorienterat eftersom vi hade en äldre tysk tränare, men min roll var i stort sett likadan som den jag hade i landslaget och den jag hade haft i Köpenhamn. Mycket bollvinnande, mycket täcka ytor, lite sätta igång spelet.

Vi inledde ligan med sex vinster och ett kryss på de sju första matcherna. Vi slog Beşiktaş, och jag kände att vi hade något på gång. Galatasaray hade byggt om truppen, och värvat smart den sommaren. De hade tagit in Lincoln från Schalke. Han skulle vara den stora stjärnan – den kreativa spelaren med 10:an på ryggen – men de flesta av oss andra var hårt arbetande spelare. Normalt sett i Turkiet så plockar de in spelare med så hög stjärnstatus som möjligt, men vi var ett stabilt lag, byggt på arbetsvilliga, pålitliga spelare.

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

Jag var hypermotiverad för att visa upp vilken spelare jag var, och sedan hade vi en grupp av unga, hungriga killar också. Mehmet Topal var bra, och Arda Turan hade enorma kvaliteter. Han klarade av att kombinera sin kreativitet med att samtidigt också jobba hårt för laget. Han var bara 20 år gammal då, men redan fansens favorit. Det syntes definitivt att han kunde bli något riktigt stort.

Säsongens första plump kom oväntat för mig. Vi spelade UEFA-cup mot Sion borta i Schweiz, och efter en halvtimme låg vi under med 3-0. Det var någon typ av kollaps, vi led av någon sorts motivationsbrist. Jag vet inte varför, men i Europaspelet kändes det ibland som att vi tog lite lätt på det. Kanske bidrog det att det stora målet verkligen var att vinna titeln hemma i Turkiet, men det var inte samma tändning som i ligan. Varför vet jag inte, men jag antar att det kunde ha att göra med namnet på motståndarna. ”De här har vi inte hört talas om, de ska vi vinna över enkelt”. Jag hade svårt för det.

Men det blev en helt annan sak när vi sedan kom till Istanbul. Returmatchen mot Sion var första gången jag fick spela inför våra fans på Ali Sami Yen, och det var verkligen den här klassiska stämningen som man hört talas om så mycket. Vi hade ett helt otroligt stöd. De släckte först ner arenan, och sedan tände de upp alla bengaler som fanns och skrev ”Welcome To Hell”. Fansen var verkligen på tå, körde hela racet och jagade upp stämningen ordentligt.

Målet var väl att försöka skrämma motståndarna litegrann, och det där vann vi mycket på. En bortaspelare som inte låg helt rätt mentalt fick det verkligen tufft på Ali Sami Yen. Det var något extra, kunde skruvas upp ett jäkla tempo och en jäkla intensitet i vissa matcher.

Lite senare på hösten mötte vi Helsingborg hemma i UEFA-cupen. Den gången var det samma sak som när vi spelat mot Sion borta, den där underskattningen. Det fanns någon falsk säkerhetskänsla i laget: ”Det här laget löser vi”. Många trodde att vi skulle kunna spela ut HIF utan att vi ens skulle behöva anstränga oss – men jag visste ju att det inte skulle bli så enkelt. Jag visste att det var ett fysiskt och välorganiserat lag som det skulle ta tid att bryta ner.

Vi förlorade med 3-2, och det var väldigt frustrerande. När Helsingborg kom ner till Turkiet ville jag ju verkligen att vi skulle markera: ”Här är det vi som bestämmer”.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Ungefär här började mina skadeproblem att bli svåra att hantera. Jag var 28 år, och hade spelat elitfotboll sedan väldigt unga år. Säsongen före denna hade jag spelat ovanligt många matcher också, både med FCK och med landslaget. Sedan hade jag pressat på maximalt för att visa upp mig och ge ett bra intryck i en ny klubb – och det var där någonstans det brast. Jag spelade på smärtstillande i så gott som varenda match jag gjorde för Galatasaray, och efter ett tag började det ju påverka mina prestationer.

I matchen mot Helsingborg kände jag att det inte var 100, och jag tackade nej till en landslagssamling efter det. Sedan skulle jag testa igen när vi åkte till Grekland för att möta Panionos i UEFA-cupen, men då kände jag bara att det inte höll. Den matchen blev det sista jag gjorde innan jag opererade mig. Jag gick ut i paus, och bestämde mig för att jag behövde ta itu med min höft. Det var stopp – men jag trodde inte att det skulle bli så illa som det visade sig vara.

Jag kunde vila någon vecka, men så fort jag försökte igen kom samma värk direkt tillbaka. Jag fick inte ordning på det alls, och jag fick inte heller riktigt reda på vad problemet var. Under den här perioden var jag väldigt frustrerad, mådde inte alls bra.

Till sist fick jag rekommendationen att åka till doktor Marc Philippon på Steadman-kliniken uppe i bergen i Vail, Colorado. När jag väl kom dit visade det sig att det rörde sig om en förslitning i höften. Höftkulan var lite deformerad på grund av alldeles för hårt tryck under alldeles för lång tid. Läkarna behövde både forma om höftkulan, gå in i själva leden och fixa bort brosket ovanpå, så det blev en ganska omfattande operation.

Efteråt var jag ändå ganska optimistisk. Det enda jag hade i tankarna var att jag skulle hinna tillbaka till slutet av ligan, och sedan vara med i EM den sommaren. Så från första dagen var det en kamp mot klockan.

Jag stannade kvar i USA en vecka. Redan från början kunde jag cykla, så det gjorde jag nästan direkt inpå operationen. Men Vail ligger på hög höjd, och det i kombination med resterna av narkosen gjorde så att jag mådde väldigt illa när jag satt där på cykeln.

Det skulle visa sig bli en riktigt tuff rehab. Bara att flyga hem var jättejobbigt. Jag var svullen och fick inte stödja på benet, och på flygplatsen skulle jag själv trycka i mig blodförtunnande sprutor. När jag sedan kom till Sverige fick vi göra om i sommarhuset så att jag kunde sova på mellanplanet där, eftersom jag inte alls kunde gå i trappor.

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Laget firar ligasegern i maj 2008.
Foto: Ibrahim Usta / TT NYHETSBYRÅN

Vi hade en liten dotter då, men jag gjorde ju ingenting hemma. Efter rehabpassen skulle jag ligga i någon sorts maskin som jag hade hämtat på Östra sjukhuset i Göteborg, den liksom körde benet fram och tillbaka för att öka rörligheten i leden. Så det var det jag gjorde om dagarna. Rekommendationen från USA var att jag skulle ligga i maskinen flera timmar varje dag, och dessutom på natten. Och när jag väl tog ut benet ur maskinen skulle jag sedan spänna ihop det med någon sorts gummiband. Fötterna fick inte falla utåt på något sätt, det fick inte förekomma någon rotation i höften. Behövde jag sedan gå på toa under natten så innebar det ett jättekomplicerat projekt, så sömnkvaliteten var verkligen inte bra under den här perioden.

Under några månader fick jag inte ens stödja på benet, och när jag väl fick göra det så kändes det mest bara konstigt. Ändå pressade jag ju bara på hårdare och hårdare så fort jag kunde stå på benet och börja springa igen. När jag väl kom tillbaka in i träning trodde jag att jag skulle kunna spela matcher efter bara några veckor, men istället så fick jag flera bakslag. Vid sidan av höften fick jag någon inflammation i vaden och flera andra följdskador som sinkade mig.

Samtidigt som jag kämpade med min rehab så krigade Galatasaray om ligatiteln, men det var svårt att känna sig riktigt delaktig. Jag var väldigt glad för klubben och mina lagkamrater, men jag hade min egen fajt att ta itu med. Men jag var i alla fall med och firade titeln vid den sista matchen, och det var helt, helt otroligt.

Jag har aldrig varit med om något liknande. På vägen till Ali Sami Yen var det folk precis överallt. De tutade, hängde ut genom rutorna, hoppade på biltaken. Bara de här ögonblicken räcker egentligen för att jag ska vara glad över att jag valde Galatasaray, för jag är verkligen lyckligt lottad som fått uppleva dem. Även om jag inte var ombytt så var jag ändå med nere på innerplanen och fick min medalj.

För många var det sedan fest i flera dagar, men jag hade fortfarande långt kvar på min rehab. Jag åt en stillsam middag med familjen, och sedan ställde jag väckarklockan för att gå upp och göra mina övningar igen nästa morgon.

Några veckor senare anslöt jag till det svenska EM-lägret, men ska jag vara ärlig var jag inte ens i närheten av att vara 100. Jag hade fortfarande ont, haltade fortfarande. I den första testmatchen mot Slovenien lyckades jag faktiskt göra mål, men det är knappt så att jag förstår hur det gick till. Jag måste ha haltat in bollen, för jag haltade verkligen ute på planen när jag försökte springa. Jag tänkte: ”Smärtan kommer försvinna, smärtan kommer försvinna” – men egentligen pressade jag på mig själv alldeles för hårt.

Foto: MARCUS ERICSSON / BILDBYRÅN
Träning inför EM 2008. I täten Marcus Allbäck, Tobias Linderoth, och Sebastian Larsson 

I mitt huvud fanns fortfarande inget annat än att jag skulle spela i EM – ”ge mig en vecka till så kommer allt säkert kännas bättre” – men jag lurade mig själv. Jag inbillade mig att jag i alla fall skulle kunna gå in och spela 20-25 minuter, och sedan bygga på det ifall vi gick långt i EM. Efter i stort sett varje träning körde jag och Paul Balsom extra, men jag kom aldrig ikapp.

Med facit i hand var det ju ett misstag att driva på mot EM. Jag skulle ha skött det på ett annat sätt. För min egen hälsa hade det varit bättre för mig ifall jag suttit hemma i soffan och sett EM därifrån. Jag borde ha lyssnat på kroppen, tagit det lugnare och låtit rehaben ta den tid den tog.

Efter sommaren spelade jag 90 minuter i en av de första ligamatcherna med Galatasaray, men sedan åkte jag till Albanien med landslaget. Efter bara några sekunder fick jag en tackling på foten som träffade såpass illa att jag blev borta flera månader med en fotledsskada.

Det kändes hemskt att komma tillbaka till Galatasaray med en ny skada, och jag fick mer och mer dåligt samvete för att jag inte var ute och spelade matcherna. Klubben hade satsat på mig, betalat pengar för mig – och så var jag bara skadad hela tiden. Det var inte okej, kände jag, och det innebar att jag hamnade i en ond cirkel. Trots att jag redan gjort det misstaget så fortsatte jag pressa mig själv för mycket så fort jag överhuvudtaget kunde stå på benen.

När fotleden väl hade läkt fick jag en meniskskada som behövde opereras, så då var jag borta ytterligare någon månad på grund av den. Det var inga smågrejer jag åkte på, utan det kändes verkligen som att allt som bara kunde gå fel verkligen gick fel också.
Till slut var det ändå höften som inte höll. Ett år efter den första operationen åkte jag tillbaka till Vail för att skrapa bort lite ärrvävnad, men det blev ändå inte helt bra. Jag hade ett personligt krig mot min egen kropp, och med tiden tvingades jag inse att jag skulle behöva leva med mina höftproblem. Jag fick anpassa allt efter dem. Bara att ta sig ut på träningsplanen innebar en process, en massa saker före och efter träningarna som jag aldrig hade gjort förut. Startsträckan blev väldigt lång, det krävdes väldigt mycket av mig varje dag. Jag fick komma in tidigare för att få behandling, sätta mig på cykeln och jobba med rörligheten. Sedan fick jag gå ut på planen och långsamt jogga igång innan jag kunde gå in i träning med laget.

Allt det där gjorde så att motivationen gradvis nöttes ner. Jag tvingades vara för mig själv istället för att vara med de andra grabbarna runt träningarna, och med tiden tappade jag mycket av glädjen.

Efter två år med de här skadeproblemen fick jag till sist också beskedet att jag skulle upp till kontoret och träffa Galatasarays sportchef. Det fanns en utlänningskvot i Turkiet, och de meddelade att de ville ersätta mig och Shabani Nonda med några andra utlänningar. Det var helt okej för min del, jag hade full förståelse för beslutet. Jag packade ihop mina grejer, gick ut genom dörren och så var det med det.

Jag vet att Hakan Şükür bor i Kalifornien numera, och det som hänt med honom är ju helt otroligt. För en svensk är det verkligen svårt att förstå hur något sådant kan hända.

Idag har jag inte längre kontakt med någon av spelarna i Galatasaray. I början hade jag det, men sedan försvann det litegrann. Jag vet att Hakan Şükür bor i Kalifornien numera, och det som hänt med honom är ju helt otroligt. För en svensk är det verkligen svårt att förstå hur något sådant kan hända. Jag gillar Hakan väldigt mycket, så jag tycker verkligen att det är sorgligt att han inte ens kan återvända till Turkiet så som läget är idag.

Själv tycker jag väldigt mycket om Istanbul, det är en fantastisk stad. Jag tycker om stämningen som finns där, jag tycker om människorna som bor där. Bara att röra sig i Istanbul och äta på de fantastiska restaurangerna får mig att må bra.

Både jag och familjen trivdes oerhört bra. Min dotter hade sina första år därnere, och hon kan fortfarande komma ihåg några fraser från sin tid på en turkisk förskola. Istanbul känns som hemma på något sätt, och det är definitivt en stad jag kommer att återvända till med jämna mellanrum.

Vi har redan varit tillbaka på semester ett par, tre gånger. Det händer att jag fortfarande blir igenkänd, och då är det kindpussar och hela köret igen.

Det jag verkligen har tagit med mig från de här åren är en förståelse för hur oerhört stora de här turkiska klubbarna verkligen är. Vart de än åker i Europa har de fans – mycket fans – och det hade jag inte riktigt begripit innan jag flyttade dit. Trots alla skadeproblem så är det fortfarande positiva känslor jag får upp i huvudet när jag tänker på Galatasaray”.

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Foto: ANDREAS HILLERGREN / BILDBYRÅN
Publicerad:

LÄS VIDARE