Kultur

Gör ”Alla dödas dag” till en global helgdag

Att minnas de döda förenar alla – och motverkar historielösheten

avCarl-Michael Edenborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag är det den första november. Kanske ska du precis som varje år bege dig till kyrkogården och tända ett ljus för någon avliden släkting eller vän? 

Kanske undrar du precis som varje år vilken dag som det egentligen är bäst att tända ljuset – och varför? Och kanske funderar du över hur sådant som ”allhelgona”, ”alla själars dag” och ”halloween” hänger ihop?

Det är en djungel.

Jag ska försöka upplysa frågan i den här artikeln. Och helt anspråkslöst föreslå en ny världsomspännande högtid.

Men först: själva detta att ha en ritual kring de döda på midhösten är uråldrigt. 

Det är ingen slump att tillfället ligger mellan höstdagjämningen – 21 september, då dagen och natten är lika långa – och vintersolståndet – 21 december, då dagen är som kortast. Just därefter, i sena december, infaller den stora ljushögtiden. För att pigga upp oss mitt i kylan och mörkret och välkomna ljusets återfödelse.

Midhösten har en helt annan laddning.

Var och en som känt av en höstdepression vet att november är värst. Det finns en särskild skräck mot slutet av oktober, när den ödesdigra månaden närmar sig. I de tandskallrande, svettiga morgontimmarna undrar du vanmäktigt: överlever jag en november till, kommer maten och pengarna och livsviljan att räcka, kommer jag att frysa, gråta?

November, ja jösses, den tar mig varje år.

När skulle annars de dödas stora högtid firas? 

Var och en som rest till Thailand vet att det är svårt att skilja buddhism, hinduism och animism (andetro) åt i gatukrogarnas små tempel. Religioner har sällan så prydliga, tydliga gränser.

Så trots att det protestantiska Sverige för länge sedan har gett upp helgondyrkan, firar vi alla helgons dag den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november. Dagen innan är alltså allhelgona-afton.

Dagen efter är ”alla själars dag”. Lördagen för helgonen, söndagen för de döda: klassisk modell. Det svenskarna har bidragit med är ett riksdagsbeslut om att helgdagarna ska infalla en lördag och söndag – för att inte påverka produktiviteten.

Hur som helst: Lördagen för helgonen, söndagen för de döda. I Sverige firar vi i morgon alltså allhelgona. Så du ska egentligen tända ljuset i övermorgon.

På samma sätt inlemmade kyrkan den folkliga midhöstens morbida sedvänjor i en helgdag för alla helgon och en för alla döda

Inom katolicismen, världens största religion med sin dryga miljarden anhängare, är de fixa datumen viktigare än veckodagarna (och produktiviteten): 1 november är det allhelgona, 2 november alla själars.

Under kristnandet av Europa inlemmades hedniska sedvänjor i det nya religiösa systemet: Isis blev Jungfru Maria, kyrkor byggdes över heliga källor, de brinnande hjulens högtid blev firandet av Kristi födelse. På samma sätt inlemmade kyrkan den folkliga midhöstens morbida sedvänjor i en helgdag för alla helgon och en för alla döda, enligt påvebeslut.

Den katolsk-mexikanska festen ”Día de los muertos”, de dödas dag, infaller alltså i morgon, 2 november. Du har säkert sett det: godiskranier, karnevaler med likkistor, dansande skrällen, en sorts jublande offer kring det yttersta offret, det som tillsammans med själva födelsen förenar alla människor i ett gemensamt öde. Den mexikanska festivalen är en synkretistisk blandning av ursprungsbefolkningens höstritualer och katolicismens alla själars dag.

Så: om du var i Mexiko eller i allmänhet vore katolik skulle du alltså tända ljuset i morgon. Och kanske gör du det. Men om du ska följa den svenska riksdagens något träiga almanacksbeslut från 1952 är det i övermorgon som de döda ska firas i år.

För att krångla till det ytterligare har Europa de senaste decennierna importerat halloween, rimligen som en del av den USA-präglade populärkultur- och varumaskinen. Traditionen med dödskallar och ungar som skrämmer pensionärer med sitt ”bus eller godis?!” har nu blivit en del av vårt samhälle – på 70-talet hade jag knappt hört talas om det annat än via amerikanska skräckfilmer.

Halloween är placerat på den katolska allhelgonaafton, 31 oktober. Ordet har sina rötter i ”All hallow's eve”, helt enkelt alla dödas afton, (alldödonaafton). Traditionen uppstod under 1840-talets amerikanska nödår bland irländska immigranter, som fört med sig ritualer som hade sitt ursprung långt tillbaka: I kelternas och vikingarnas höstblot, placerat mitt mellan höstdagjämning och vinterstolstånd.

Under den här helgen, skiftet mellan den färgsprakande oktober och den grymma november, sammanlöper alltså ritualer och ceremonier från vikingar och centralamerikanska indianer, från svältande irländare och svensk socialdemokrati.

Alla dessa trådar förenas i dödskult: i frossande, i onyttig extas, godis, sprit, brinnande ljus.

Och åminnelse.

Att hylla och fira de döda är ett sätt att gå emot historielösheten, att erkänna det förflutnas betydelse

Man skulle kunna avfärda halloween som ett kommersiellt jippo som importerats av helghungriga prylbutiker. Men att det blivit en sådan stor sak tyder på ett djupare intresse i folkdjupet, en hunger efter en utlevande dödshögtid vid den här tiden på året. 

Den här hösten har svenska debatter handlat om historielöshet: om ett skolverk som vill stryka några tusen år ur historieundervisningen, om ett dynamitlitteraturpris som gått till någon som placerat sig fel i historieskrivningen.

Debatten är bra: historielöshet är ett problem, stadigt förvärrat av den teknikskapade, fördummande accelerationen inom offentligheten.  Att hylla och fira de döda är ett sätt att gå emot historielösheten, att erkänna det förflutnas betydelse. Vi tänder ljuset för att minnas och visa vår tacksamhet till alla dem som i någon mening dött för att vi ska leva. 

Historielöshet skapar framtidslöshet och kortsiktighet. Vi befinner oss i ett läge när världens globala befolkning står inför väldiga, gemensamma problem, jag tänker inte ens börja nämna dem. Men vi saknar en global demokratisk ordning för att hantera dessa problem. Ett steg mot skapandet av en sådan kraft är, tror jag, att låta mänskligheten förenas i gemensamma traditioner, som firandet av alla dödas dag. Visserligen bor tio procent av jordens befolkning söder om ekvatorn och har alltså midsommar när vi har midvinter, men kanske kan majoriteten få råda den här gången.

Impulsen att tända ett ljus på en grav i höstmörkret är en kärleksfull och tolerant impuls som överskrider motsättningarna mellan olika religioner och kulturer. Även de flesta ateister och satanister har någon form av känsla för de döda, trots att de förnekar själens existens.

Världen ägnar sig ju redan i dag i praktiken åt den här synkretistiska traditionen, utan att det riktigt erkänns. Det vore inte ett långt steg till att ge den en tydligare form, bestämma datum, att låta ”alla dödas dag” förena envar.

Vår tid av ökande bortstötning och överdrivna motsättningar behöver det.

ARTIKELN HANDLAR OM

Högtider

Halloween

Döden