ÅSIKT

Till tröst för storasyskon

Lidija Praizovic ser japanska barnfilmen Mïrai, min lillasyster

avLidija Praizovic

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Njutafilms
Lille Kun får en lillasyster och känner sig försummad.

Kan man förbereda sitt barn inför att få syskon?

Som den kulturpassionerade förälder jag är har jag den senaste tiden tagit del av en mängd verk tillsammans med mitt lilla barn som snart ska bli storasyster. Vi har till exempel avverkat Dockteatern Tittuts sympatiska Min Lillasyster Kanin om storebror som ska passa krångliga lillasyster, och på kvällarna läser vi ur fjolårets rika antologi Vi är syskon: tolv berättelser om att ha syskon. Där har hon fastnat för Emma Adbåges envisa Leni som själv blir en bebis när hon får en lillebror och Barbro Lindgrens klassiker om Benny som helst vill ha lillebrors napp själv.


En regnig julidag ser vi den uppmärksammade och mångfaldigt prisnominerade tecknade familjefilmen Miraï, min lillasyster av den japanske regissören Mamoru Hosoda som har svensk biopremiär 26 juli.

Filmen handlar om fyråriga Kun som vägrar acceptera sin lillasyster Miraï. Miraï stjäl ju all uppmärksamhet! Mamma går in i en ammande bebisbubbla och knuffar hårdhänt bort Kun när han slår den nyfödda i huvudet, och stressade pappa som snart tar över föräldraledigheten har inte tid att leka då han är ansvarig för hem och barn samtidigt som han jobbar hemifrån.

Kun häller ursinnigt ut alla leksakerna på golvet, blir röd i ansiktet, skriker rakt ut, tårarna sprutar.

Men varje gång det blir för jobbigt kommer Kun till en förtrollad trädgård där han får möta sina familjemedlemmar i olika åldrar och höra deras berättelser. Först ut är hunden Yoko som berättar om hur svartsjuk han blev när Kun plötsligt kom och stal mattes och husses uppmärksamhet. Men det viktigaste mötet blir med ”Miraï från framtiden”, lillasyster som stor. På det sättet får Kun ta del av andra människors erfarenheter, olika tidsperspektiv och en rad äventyr som får honom att mogna.


Det finaste i filmen är den sömlösa glidningen mellan fantasi och verklighet. Greppet är vanligt i barnkultur, men här håller det särskilt hög kvalitet. Visuellt är det snyggt: stilrent och skarpt, realistiskt/fotografiskt genomlyst vardag, medan färgerna i den förtrollade trädgården är mjuka och varma, bilderna mer drömska, vilsamma.

Min vuxna recensentblick kan tycka att filmens narrativ är väl schematiskt och pedagogiskt med ett präktigt slut där Kun till slut accepterar sin lillasyster. Men samtidigt, vad är alternativet? Småsyskonet är där för att stanna, hon kan ju inte direkt skickas tillbaka till sjukhuset. Kun övervinner sin egoism och delar från och med nu föräldrar med Miraï. Inshalla.


Filmen är egentligen tillåten från sju år, och min sambo undrar oroligt om vi inte bör stänga av? Visst finns ett par läskiga scener. Till exempel skriker Kun flera gånger ”Häxa!” till sin mamma som då bokstavligen förvandlas till djävulsk häxa med horn, horrormusik och allt. Men när jag vill stänga av skriker tvååringen ”Nej!”.

Denna annars så vilda krabat sitter i en och en halvtimme som fastklistrad framför tv:n och ser storögt hela filmen från början till slut. Ett gott betyg om något.

ARTIKELN HANDLAR OM